Utlåtande till Justitieministeriet 4.8.2026
Diarienummer KKV/702/03.02/2026
Utlåtande över regeringens proposition till riksdagen med förslag till ny självstyrelselag för Åland (VN/35482/2024)
Konkurrens- och konsumentverket (KKV) koncentrerar sig i sitt utlåtande på det som framförs om konsumentskyddet i utkastet till regeringsproposition och i arbetsgruppens betänkande. KKV understöder inte att Ålands landskapsregering ges lagstiftningsbehörighet i fråga om konsumentskyddet eller att lagstiftningsbehörigheten inom civilrätten splittras. De föreslagna ändringarna kan inte anses vara ändamålsenliga. Å andra sidan är det rättsläge som eftersträvas med förslaget oklart och det borde läggas fram mer detaljerade motiveringar till de konsekvenser som förslaget har för konsumentskyddssystemet.
Konsumentskyddet är ett mål som styr EU-rätten och nationell lagstiftning
KKV betonar att ”konsumentskydd” är ett brett konsumentpolitiskt mål, men inte ett entydigt eller exakt avgränsat rättsområde. Om Ålands lagting skulle ges lagstiftningsbehörighet inom området ”konsumentskydd” skulle den föreslagna lagtextens formulering vara alltför vag. Från förslaget till punkt 14 i 28 § framgår inte i vilken utsträckning konsumentskyddet skulle ingå i den lagstiftningsbehörighet som kunde överföras till Åland. När det gäller överflyttning av lagstiftningsbefogenheter bör regionens befogenheter anges exakt.
Konsumentskydd kan avse allmänna bestämmelser om konsumentens ställning och rättigheter, såsom konsumentskyddslagen (38/1978, KSL) och de EU-bestämmelser som ligger till grund för den. I EU har målet att skydda konsumenterna dock beaktats bl.a. i den allmänna produktsäkerhetsförordningen (GPSR) och dataskyddsförordningen (GDPR) samt i förordningen om digitala tjänster (DSA) och förordningen om artificiell intelligens (AIA). Dessutom finns det EU-baserad lagstiftning som skyddar konsumenterna inom flera sektorer. Så är fallet t.ex. inom bank- och telekommunikationssektorn, som nämns i arbetsgruppens betänkande . Konsumentskyddet är också ett viktigt mål i den varuspecifika nationella speciallagstiftningen, t.ex. i alkohol- och penningspelslagarna.
Även i framtiden kommer EU:s lagstiftningsutveckling att i betydande grad styra den nationella nivån på konsumentskyddet och den reglering som utfärdas om det. Europeiska unionen har förbundit sig att beakta konsumentskyddet på ett övergripande sätt i all sin politik och lagberedning. Detta förutsätts i artikel 12 i fördraget om Europeiska unionen: ”Konsumentskyddskraven ska beaktas när unionens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs.” samt i artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna: ”En hög nivå i fråga om konsumentskydd ska tryggas i unionens politik.”
I arbetsgruppens betänkande om att överföra lagstiftningsbefogenheter från riksdagen till Åland finns det också i 28 § punkt 16 en ganska vag hänvisning ”andra än i denna lag särskilt nämnda privaträttsliga angelägenheter, om de inte direkt hänför sig till ett rättsområde som enligt denna lag hör till lagtingets behörighet” . Det finns bestämmelser som är viktiga i konsumentrelationer i flera privaträttsliga författningar, till exempel i Lag om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929). Dessutom har konsumentombudsmannen tillsynsuppgifter som grundar sig på flera lagar, till exempel när det gäller Lag om indrivning av fordringar i samband med skuldförhållanden.
Konsumentskyddslagen är i huvudsak EU-harmoniserad
Även om arbetsgruppens betänkande med ”konsumentskydd” endast avser frågor som omfattas av de allmänna bestämmelserna i konsumentskyddslagen, konstaterar KKV att lagstiftning som rör det allmänna konsumentskyddet måste utformas inom ramen för det nationella handlingsutrymme som lämnas av EU-rätten.
Konsumentskyddsrätten är i huvudsak harmoniserad inom Europeiska unionen. Även om harmoniseringen inte är fullständigt heltäckande, bygger de centrala bestämmelserna i konsumentskyddslagen dock på EU-regler:
- KSL kapitel 2: direktivet om otillbörliga affärsmetoder 2005/29/EG, – KSL kapitel 3 direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal 93/13/EEG,
- KSL kapitel 5 varoförsäljningsdirektivet (EU) 2019/771,
- KSL kapitel 5a direktiv (EU) 2019/770 om digitalt innehåll och digitala tjänster
- KSL kapitel 6 konsumenträttighetsdirektivet 2011/83/EU, som innehåller bestämmelser om distans- och hemförsäljning,
- KSL kapitel 6a direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster (EU) 2023/2673 (tidigare 2002/65/EG),
- KSL kapitel 7 huvudsakligen konsumentkreditdirektivet (EU) 2023/225 (tidigare 2008/28/EG).
Konsumentskyddslagens tillämpning är tillsyn och tvistlösning
KKV anser att det är viktigt att den riksomfattande tillsynsmodellen bibehålls i frågor som gäller det allmänna konsumentskyddet och att konsumentombudsmannen fungerar som en central tillsynsmyndighet som också sköter myndighetssamarbetet i dessa frågor.
Konsumentombudsmannen, som är verksam vid Konkurrens- och konsumentverket, övervakar det kollektiva konsumentskyddet, såsom efterlevnaden av bestämmelserna om otillbörliga affärsmetoder i kapitel 2, oskäliga avtalsvillkor i kapitel 3 och distansförsäljning i kapitel 6 i konsumentskyddslagen.
Konsumentombudsmannen övervakar näringsidkarnas förfaranden i konsumentförhållanden på grundval av denna allmänna behörighet, som är sektor-, produkt- och teknikneutral. Konsumentombudsmannen avgör inte enskilda tvister, utan tillsynen syftar till att avlägsna marknadsstörningar och till att konsumenternas rättigheter ska förverkligas bättre, så att förtroendet på konsumentmarknaden bevaras. På detta sätt tryggas en enhetlig nivå på konsumentskyddet och samtidigt näringsidkarnas likvärdiga verksamhetsmöjligheter.
Tillsynsmyndigheten ska följa EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete, den s.k. CPC-förordningen (EU-förordning 2017/2394). CPC-förordningen skapar en ram för samarbetet mellan myndigheterna i olika EU-länder vid gränsöverskridande överträdelser av konsumenträtten. I CPC-förordningen har det också föreskrivits om de minimimedel som tillsynsmyndigheterna för konsumentskyddet ska ha.
Konsumentombudsmannen har som tillsynsmyndighet tillgång till flera olika medel som föreskrivs i tre olika lagar: konsumentskyddslagen, lagen om verkställighet av CPC-förordningen (lag om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna 566/2020) och KKV-lagen (lag om Konkurrens- och konsumentverket 661/2012).
När det gäller enskilda konsumenttvister anser KKV att det är ändamålsenligt att konsumentrådgivningstjänsterna ordnas på det sätt som sker i dag. Med tanke på hur rådgivningen fungerar och organiseras effektivt finns det inget behov av att ändra den lagstiftningsmodell som ligger till grund för rådgivningen. I praktiken ingår konsumentrådgivningstjänsterna som en integrerad del i systemet för verkställighet av konsumentskyddslagen, och med tanke på en jämlik tillgång till tjänsterna är det viktigt att rådgivningstjänsten inte kan tillhandahållas på ett väsentligt annorlunda sätt på Åland än i övriga Finland. På nationell nivå har konsumentrådgivningen organiserats på ett sätt där konsumentrådgivning erbjuds på ett jämlikt sätt och i enlighet med språklagen i hela landet.
Informationsskyldighet och språkfrågor
Enligt arbetsgruppens betänkande är ett av målen med reformen att trygga användningen av svenska språket på Åland. Genom lagtingslag skulle det vara möjligt att föreskriva om krav på information på svenska till exempel när det gäller bruksanvisningar, garantier, kvitton, fakturor, etiketter, broschyrer, webbsidor och kataloger. Denna möjlighet skulle också finnas i situationer där det kan vara fråga om ärenden som hör till rikets behörighet, såsom konsumenträtt.
KKV anser att det är en viktig och godtagbar målsättning att säkerställa tillgången till svenskspråkig information.
KKV konstaterar att förslaget i detta avseende gäller genomförandet av näringsidkarnas informationsskyldigheter, vilket omfattas av konsumentskyddslagen, lagstiftningen om produktsäkerhet och, för flera konsumtionsvaror, speciallagar. Med tanke på EU-bakgrunden till den nuvarande regleringen bör möjligheten att föreskriva ett språkkrav först granskas utifrån vilket handlingsutrymme EU-rätten lämnar.