När kan ett vertikalt avtal vara förbjudet?

Distributören ska ha rätt att fastställa återförsäljningspriset för den produkt eller tjänst som säljs.

Det är förbjudet att fastställa ett fast eller lägsta återförsäljningspris för distributören antingen direkt, t.ex. i avtalsvillkoren, eller indirekt exempelvis genom olika incitament eller negativa incitament. Indirekt fastställande av återförsäljningspriser föreligger t.ex. när distributören åläggs ett så kallat lägsta annonserat pris, som hindrar distributören från att marknadsföra produkten eller tjänsten till ett lägre pris.

Högsta återförsäljningspriser och rekommenderade återförsäljningspriser kan vara tillåtna om de inte leder till faktiska lägsta återförsäljningspriser.

 Exempelfall

I fallet Isojoen Konehalli (IKH) (2023) ansåg högsta förvaltningsdomstolen att IKH hade fastställt detaljhandelspriserna för sina produkter i sin och sina auktoriserade återförsäljares gemensamma webbutik samt gällande vissa återförsäljare även i deras egna webbutiker. Fastställandet av återförsäljningspriser i den gemensamma webbutiken framgick direkt av villkoren i avtalet om webbutiken, medan olika åtgärder som pressade återförsäljarna till att följa minimiprisnivåer ansågs utgöra fastställande av återförsäljningspriser i återförsäljarnas egna webbutiker.

Läs mer om IKH-fallet

---

I fallet Iittala (2011) ansåg marknadsdomstolen att villkor som ingick i distributionsavtal om Iittalas produkter utgjorde lägsta återförsäljningspriser.

Läs mer om Iittala-fallet

---

I besluten om konsumentelektronik (2018) ansåg Europeiska kommissionen att leverantörer hade fastställt lägsta återförsäljningspriser för sina distributörer genom att begränsa möjligheterna för onlinebaserade distributörer att självständigt fastställa sina återförsäljningspriser. Leverantörerna hade t.ex. hotat återförsäljare med påföljder och avbrutit leveranser av sina produkter till distributörer som inte följde lägsta återförsäljningspriser.

Läs mer om kommissionens beslut om konsumentelektronik (endast på engelska)

Distributören ska i utgångsläget ha rätt att själv bestämma till vem och var den säljer leverantörens produkter.

Begränsningar av försäljningsområden eller kunder kan dock vara tillåtna i följande fall:

• Aktiv försäljning av säljaren och dess direkta kunder begränsas gällande ett område eller kundgrupp som är tilldelad exklusivt till leverantören eller högst fem andra säljare (s.k. exklusivt distributionssystem).
  • Vid aktiv försäljning kontaktar säljaren kunden. Vid passiv försäljning svarar säljaren däremot på kundernas förfrågningar. T.ex. att upprätthålla en egen webbplats anses i allmänhet vara passiv försäljning.

• Aktiv eller passiv försäljning av säljaren och dess direkta kunder till icke auktoriserade distributörer begränsas inom ett selektivt distributionssystem.

• • I ett selektivt distributionssystem åtar sig leverantören att endast leverera produkter till distributörer som uppfyller vissa kriterier. De auktoriserade distributörerna åtar sig  i gengäld att inte sälja produkter till icke auktoriserade distributörer i områden där distributionssystemet används.

• Läget av säljarens försäljningsställe eller lager begränsas.
  • OBS. Att etablera en webbbutik kan dock inte förbjudas.

• Aktiv eller passiv försäljning av en grossist till slutanvändare begränsas.
• Köparen av komponenter begränsas från att återförsälja dem till sådana kunder som skulle använda dem för att tillverka liknande produkter som leverantören.

Exempelfall

Europeiska kommissionen ansåg i sitt beslut (2024) att Mondelēz, som tillverkar choklad-, kex- och kaffeprodukter, hade brutit mot konkurrensreglerna för vertikala avtal. Mondelēz hade bland annat begränsat sju grossisters försäljningsområden eller kunder. Dessa grossister hade försökt utnyttja prisskillnader mellan medlemsstater för Mondelēz produkter. Dessutom hade Mondelēz i samma syfte förbjudit tio av sina återförsäljare, som verkade i vissa medlemsstater inom ett exklusivt distributionssystem, att svara på förfrågningar från kunder etablerade i andra medlemsstater utan Mondelēz godkännande i förhand.

Läs mer om Mondelēz-beslutet (endast på engelska)

---

Kommissionen ansåg i sitt beslut om försäljning av licensierade produkter (2019) att licensgivaren, Sanrio, hade begränsat försäljningsområden och kunder på ett konkurrensbegränsande sätt. Sanrio hade förbjudit eller hindrat licenstagare från att aktivt och passivt sälja utanför de till dem tilldelade områdena.

Läs mer om Sanrio-beslutet (endast på engelska)

---

 

Den auktoriserade distributören ska ha rätt att sälja leverantörens produkter och tjänster till alla slutanvändare, oavsett om de är konsumenter eller andra företag.

Leverantören kan dock kräva att den auktoriserade försäljaren endast verkar från ett av leverantören auktoriserat verksamhetsställe och att den avstår från aktiv försäljning till områden eller kunder som tillhör exklusivt till leverantören eller vissa av dess andra distributörer.

Exempelfall

I fallet Lastentarvike Oy (2009) handlade det om ett konkurrensbegränsande villkor i ett återförsäljningsavtal inom ett selektivt distributionssystem. Marknadsdomstolen ansåg att kravet att inte sälja produkter till slutanvändare utanför det till återförsäljaren tilldelade området och distributörens åtagande att inte sälja produkter via internet, innebar en förbjuden begränsning av aktiv och passiv försäljning i ett selektivt distributionssystem.

Läs mer om fallet Lastentarvike Oy

---

I sitt beslut angående Guess (2018) ansåg Europeiska kommissionen bland annat att förbuden mot att auktoriserade distributörer annonserar och säljer leverantörens produkter via internet utan leverantörens förhandstillstånd innebar en konkurrensbegränsning. Även avtalsvillkor och andra begränsningar som hindrade Guess auktoriserade distributörer från att aktivt och passivt sälja till konsumenter som bor utanför det till återförsäljarna tilldelade området innebar en förbjuden försäljningsbegränsning i ett selektivt distributionssystem.

Läs mer om kommissionens beslut om Guess (endast på engelska)

---

I fallet Pierre Fabre (2011) konstaterades att selektiva distributionssystem är tillåtna om återförsäljare väljs in i systemet på objektiva och kvalitativa grunder och dessa grunder berör alla potentiella återförsäljare på samma sätt, om produktens egenskaper kräver ett selektivt distributionssystem för att upprätthålla produktens kvalitet och om de uppställda kriterierna inte överskrider det som är nödvändigt. Ett villkor i distributionsavtalet som i praktiken hindrade försäljningen av leverantörens produkter via internet och därmed begränsade återförsäljarens aktiva och passiva försäljning till slutkunder kunde inte anses nödvändigt för upprätthållandet av det selektiva distributionssystemet. Avtalsvillkoret var därmed förbjudet.

Läs mer om beslutet i Pierre Fabre-fallet

Auktoriserade distributörer ska ha rätt att köpa produkter och tjänster från andra auktoriserade distributörer.

Auktoriserade distributörer kan inte heller åläggas att köpa produkter som säljs inom distributionssystemet endast från en viss källa.

Exempelfall

I sittbeslut angående Guess (2018) ansåg kommissionen, att avtalsvillkor som berörde auktoriserade distributörer och som begränsade försäljningen av Guess produkter till andra auktoriserade distributörer inom det selektiva distributionssystemet, utgjorde en konkurrensbegränsning.

Läs mer om kommissionens beslut om Guess (endast på engelska)

Distributören och dess kunder ska ha rätt att använda internet för försäljning av leverantörens produkter och tjänster.

Begränsningar av onlineförsäljning eller onlinemarknadsföring kan i praktiken hindra användningen av internet. Distributören får inte:

• förbjudas att etablera sin egen webbbutik;
• hindras från att använda leverantörens varumärke eller produktnamn i webbutiken;
• åläggas att endast bedriva verksamhet från ett fysiskt försäljningsställe;
• åläggas att sälja produkter eller tjänster endast när en specialiserad person är fysiskt närvarande;
• hindras från att använda en hel onlinemarknadsföringskanal, såsom t.ex. prisjämförelsetjänster.

Andra begränsningar av onlineförsäljning eller -marknadsföring kan vara tillåtna. Sådana begränsningar kan inkludera t.ex. att köparen åläggs betala ett annat grossistpris för produkter som säljs online än för produkter som säljs offline (s.k. dubbel prissättning), kvalitets- eller innehållskrav för onlinemarknadsföring eller förbud mot användning av leverantörens varumärke i distributörens domännamn.

Komponenttillverkaren ska ha rätt att sälja komponenter även direkt t.ex. till slutanvändare eller reparations- och serviceverkstäder.

Avtal mellan komponenttillverkaren och köparen får därför inte direkt eller indirekt hindra eller begränsa slutanvändare, självständiga reparatörer, grossister och serviceleverantörer från att köpa reservdelar direkt från tillverkaren av delarna.

Det kan föreligga en särskilt allvarlig begränsning t.ex. då begränsningen riktar sig mot tillverkarens möjlighet att tillhandahålla sådan teknisk information eller sådana specialverktyg som är nödvändiga för slutanvändarnas, självständiga reparatörernas och serviceleverantörernas användning av dessa reservdelar.

Varumärkesexklusivitet handlar om avtal där köparen antingen åläggs eller uppmuntras att koncentrera beställningar av en viss typ av produkt till en leverantör.

I praktiken kan varumärkesexklusivitet återfinnas t.ex. som en konkurrensklausul eller som en kvantitetsbegränsning. I och med en konkurrensklausul åläggs eller uppmuntras köparen att direkt eller indirekt göra mer än 80 % av sina inköp på vissa marknader från en enda leverantör.  Kvantitetsbegränsningar är en lindrigare form av konkurrensklausul. En kvantitetsbegränsning innebär att köparen på grund av skyldigheter eller incitament som överenskommits med leverantören koncentrerar merparten av sina inköp till en leverantör . En kvantitetsbegränsning kan återfinnas t.ex. som ett minimi-inköpskvantitet eller som ett system med villkorade rabatter.

Exempelfall

I ett exklusivt leveransarrangemang åläggs eller uppmuntras leverantören att sälja produkter som omfattas av avtalet endast eller huvudsakligen till en köpare.

Exklusiv leverans kan återfinnas antingen som en exklusiv leveransskyldighet ålagd leverantören eller som kvantitativa skyldigheter som uppmuntrar leverantören att koncentrera sin försäljning huvudsakligen till en köpare.

Konkurrensriskerna som följer av exklusiva leveransarrangemang handlar främst om att utesluta andra köpare från marknaden. Den avgörande faktorn för att konkurrensriskerna ska realiseras är köparens marknadsstyrka på marknaderna i senare handelsled. Om köparen har högst en 30 % marknadsandel på de marknader där den säljer produkter som köpts genom ett exklusivt leveransarrangemang, är en betydande konsumentskada osannolik. Dessutom är det av betydelse i vilken grad den exklusiva leveransskyldigheten används, hur länge den varar och huruvida konkurrerande köpare har köparkraft i förhållande till den köpare som är part i den exklusiva leveransen.

En onlinebaserad marknadsplats är en elektronisk handelsplattform som sammanför handlare och potentiella kunder, till vilka erbjuds en direkt köpmöjlighet. Leverantörer kan av olika skäl, t.ex. i syfte att skydda varumärkets image eller att förhindra försäljning av produktförfalskningar, vilja begränsa sina köpares möjligheter att använda onlinebaserade marknadsplatser. Sådana begränsningar kan variera från fullständiga förbud mot användning av marknadsplatser till begränsningar av användningen av onlinebaserade marknadsplatser som inte uppfyller vissa kvalitetskrav. Begränsningar eller förbud mot användning av marknadsplatser kan omfattas av gruppundantaget och därmed vara tillåtna, så länge syftet med avtalet inte är att förhindra användningen av internet i försäljningen av produkter eller tjänster och förutsatt att de allmänna tillämpningsvillkoren för gruppundantaget uppfylls.

Användning av onlinebaserade marknadsplatser begränsas ofta i selektiva distributionssystem. Även då får begränsningen av användningen av marknadsplatser, t.ex. till marknadsplatser som uppfyller vissa kvalitetskrav, inte överskrida det som är nödvändigt och proportionerligt för att upprätthålla avtalsprodukternas eller -tjänsternas kvalitet och för att säkerställa deras korrekta användning.

Den största konkurrensrisken som följer av begränsningar av användning av marknadsplatser är minskningen av inommärkeskonkurrensen på distributionsnivå. Vid bedömning av potentiella konkurrensbegränsande effekter beaktas bland annat graden av konkurrens mellan varumärken, typen och omfattningen av marknadsplatsbegränsningarna samt betydelsen av denna försäljningskanal på de berörda marknaderna.

Paritetsklausuler förutsätter att leverantören erbjuder produkter och/eller tjänster till sin avtalspartner på villkor som är minst lika fördelaktiga som de som leverantören erbjuder vissa andra parter eller i vissa andra försäljningskanaler. Utöver prissättning kan klausulerna beröra till t.ex. lagringskrav eller produkters tillgänglighet.

Detaljnivåns paritetsklausuler gäller de villkor under vilka varor eller tjänster erbjuds till slutanvändare. Den som ålägger klausulerna kan vara en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster som ålägger skyldigheter på köpare av sina tjänster, t.ex. företag som säljer via leverantörens tjänst. Paritetsklausulerna kan i detta fall gälla antingen villkor som erbjuds via konkurrerande plattformar (s.k.  plattformsöverskridande paritetsklausuler) eller villkor som erbjuds via säljarens direktförsäljningskanaler (s.k. snäva paritetsklausuler). Med plattformsöverskridande paritetsklausuler på detaljnivån kan också avses hänvis  skyldigheter som gäller både konkurrerande plattformar och säljarens direktförsäljningskanaler.

Andra paritetsklausuler än plattformsöverskridande paritetsklausuler kan omfattas av gruppundantaget. Plattformsöverskridande paritetsklausuler faller utanför gruppundantaget eftersom de sannolikt orsakar konkurrensbegränsande effekter i högre grad än andra typer av paritetsklausuler och deras konkurrensstridighet måste därför bedömas individuellt. Paritetsklausuler som gäller konkurrerande plattformar kan försvaga konkurrensen mellan plattformarna, underlätta potentiellt konkurrensbegränsande samarbete mellan dem och hindra nya plattformar från marknadstillträde.

Snäva paritetsklausuler hindrar köpare av förmedlingstjänster från att erbjuda priser och villkor i sina direktförsäljningskanaler, såsom egna webbutiker, som är mer fördelaktiga än de som erbjuds på den plattform som ålägger skyldigheten. Detta innebär att leverantörer, till skillnad från fallet med plattformsöverskridande paritetsklausuler, kan erbjuda mer fördelaktiga villkor till slutanvändarevia en annan plattform. De konkurrensbegränsande effekterna av snäva paritetsklausuler anses därför vanligtvis vara lindrigare än de som gäller konkurrerande plattformar, och därför överstiger de potentiella effektivitetsvinsterna av sådana skyldigheter sannolikt  deras negativa effekter.