Tillhandahållande av konsumentkrediter
(2017, granskats 2023, Avsnitt 12 uppdaterat 2024 och 5.2 uppdaterat 2025)
Innehåll
- Grundläggande regler för tillhandahållande av konsumentkrediter i korthet
- Utgångspunkter för riktlinjerna
- Tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen
- Bestämmelsernas tvingande natur och prioritetsordning
- Reklam för konsumentkrediter
5.1 Information som ska anges i reklam för konsumentkrediter
5.2 Kreditkostnader, effektiv ränta och kontantpris
5.3 Information om krediten ska uppges klart, väl synligt och koncist
5.4 Fortlöpande kredit, engångskredit, nyttighetsbunden kredit, avbetalning - Reglering som begränsar priset på krediten
6.1 Reglering som begränsar priset på krediten från och med 1.10.2023
6.2 Prisreglering som tillämpas på kreditavtal som ingåtts före 1.10.2023 - Kostnader för förlängning av betalningstiden
- Information som ska ges innan ett kreditavtal ingås
- Ingående av kreditavtal
- God kreditgivningssed
10.1 Förfaranden som särskilt strider mot god kreditgivningssed vid marknadsföring av krediter
10.1.1 Kredittagning får inte förringas
10.1.2 Kredittagning kan inte presenteras som en lösning på ekonomiska problem
10.1.3 Kredit får inte utan grund påstås vara förmånligare än befintliga krediter
10.1.4 Kredittagning kan inte påstås främja sociala relationer
10.1.5 Outnyttjad kredit får inte påminnas om
10.1.6 Marknadsföring av krediter får inte kopplas med speltjänster
10.1.7 Kredit får inte marknadsföras till personer med anteckning om betalningsstörning
10.1.8 Marknadsföring som annars försämrar konsumentens förmåga att överväga att ta kredit
10.2 Beviljande av kredit får inte bestämma över marknadsföringen av andra nyttigheter
10.3 Förbud mot avgiftsbelagd meddelande- och telefontjänst
10.4 Kredit får inte marknadsföras på sådana villkor att kreditkostnaderna överstiger kapitalbeloppet
10.5 Konsumenten ska garanteras tillräckligt med information på ett tydligt sätt
10.6 Rådgivning för gäldenären och ansvarsfullt förhållningssätt till betalningsarrangemang - Förbud mot bindningsförfarande
- Bedömning av kreditvärdighet och information som används i bedömningen
- Kreditförmedlarens skyldigheter
- Skyldigheter vid kreditförmedling som bisyssla
- Skyldigheter för förmedlare av person-till-person-lån
1. Grundläggande regler för tillhandahållande av konsumentkrediter i korthet
1.1. Av marknadsföringen ska framgå kreditgivaren och eventuell kreditförmedlare
1.2. Om information om kreditavtalets villkor framgår av reklamen, ska den effektiva räntan, krediträntan och andra räntekostnader, kreditbeloppet eller kreditgränsen, kreditavtalets löptid samt kreditens och kreditkostnadernas sammanlagda belopp och avbetalningarnas storlek anges samtidigt, så att informationen ges med ett representativt exempel
1.3. Information om krediten ska uppges klart, väl synligt och koncist
1.4. Begränsningar i olika reklammedel berättigar inte till avvikelse från att ge informationen
1.5. Alla kostnader som tas ut för krediten och som kreditgivaren känner till ska räknas in i den effektiva räntan
1.6. Maximibeloppet för kostnader som tas ut för krediten har begränsats
1.7. Det maximibeloppet för avgifter för förlängning av betalningstiden är begränsat
1.8. Konsumenten ska ges förhandsinformation om krediten i god tid innan kreditavtalet ingås
1.9. Kreditavtalet ska ingås skriftligt eller elektroniskt
1.10. Marknadsföringsmetoder som strider mot god kreditgivningssed får inte användas i marknadsföringen
1.11. Vid marknadsföring av krediten ska huvudbudskapet vara krediten och information om den
1.12. Vid marknadsföring av en annan vara eller tjänst får tillhandahållandet av krediten inte vara rådande
1.13. Kommunikationstjänster mot extra avgift kan inte användas i ärenden gällande kreditförhållandet
1.14. De centrala villkoren och egenskaperna i krediten ska vid behov förklaras separat för konsumenten
1.15 Kredit får inte marknadsföras med kostnader som överstiger kreditkapitalet eller kreditbeloppet
1.16. Beviljandet av krediten ska inte kopplas till anskaffning av en annan tjänst (förbud mot bindningsförfarande)
1.17. Beviljande av kredit förutsätter att konsumentens kreditvärdighet bedöms
1.18. Kredit får inte beviljas konsumenter, vilka inte har förutsättningar att betala tillbaka krediten
1.19. Kunden ska ges information och råd för att undvika betalningssvårigheter
2. Utgångspunkter för riktlinjen
I denna riktlinje förklaras tillämpningen av bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen (KSL) vid tillhandahållande av konsumentkrediter till konsumenter. De grundläggande principerna ska tillämpas vid alla former av tillhandahållande av konsumentkrediter som hör till tillämpningsområdet för KSL 7 kap.
Regleringen som begränsar priset på konsumentkrediter (KSL 7:17a) förnyades genom en ändring av konsumentskyddslagen som trädde i kraft den 1 oktober 2023 (449/2023). Tillämpningen av bestämmelserna i lagändringen varierar delvis beroende på om kreditavtalet har ingåtts före 1.10.2023 och före eller efter 1.9.2019.
Konsumentkrediter är alla krediter som näringsidkare tillhandahåller oavsett kreditform, kreditbelopp, löptid och kreditens användningssyfte.
Konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom omfattas av KSL 7 a kap. (RP 77/2016, s. 50). På konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom tillämpas dessutom vissa bestämmelser i KSL 7 kap. (KSL 7a: 31.1). Denna riktlinje har inte utarbetats med tanke på dessa krediter.
Kapitel 7 i konsumentskyddslagen övervakas förutom av konsumentombudsmannen även av Konkurrens- och konsumentverket och regionförvaltningsverken som myndigheter underställda Konkurrens- och konsumentverket samt av Finansinspektionen.
Med stöd av lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare (186/2023) för Finansinspektionen ett register över näringsidkare som beviljar konsumentkrediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 eller 7 a kap. i konsumentskyddslagen (38/1978) samt även näringsidkare som förmedlar krediter till konsumenter, om krediten beviljas av någon annan än en kreditgivare som avses i 7 eller 7 a kap. i konsumentskyddslagen (person-till-person-lån).
3.Tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen
Med konsumentkredit avses en sådan kredit som en näringsidkare (kreditgivaren) enligt avtal lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang (KSL 7:1.1).
Med konsumentkrediter likställs hyresavtal och andra avtal som ger konsumenten besittningen till en vara, om varans kontantpris och kreditkostnaderna enligt avtalsvillkoren ska betalas under hyresperioden eller om det framgår av villkoren att konsumenten kan bli ägare till varan på annat sätt när avtalet går ut (KSL 7:1.2).
Med konsumentkredit jämställs också en kredit som någon annan än en kreditgivare som beviljar krediter i egenskap av näringsidkare beviljar eller lovar bevilja konsumenten i form av lån, anstånd med betalning eller annat motsvarande ekonomiskt arrangemang, om näringsidkaren förmedlar krediten till konsumenten (s.k. person-till-person-lån). Den näringsidkare som förmedlar krediten till konsumenten ska då se till att bestämmelserna i KSL 7 kap. iakttas i kreditförhållandet (KSL 7:1.3) (RP 77/2016, s. 44).
Närmare bestämmelser om begränsningar av tillämpningsområdet för bestämmelserna 7 kap. i konsumentskyddslagen finns i 1, 2 och 3 § i kap.
4. Bestämmelsernas tvingande natur och prioritetsordning
7 kap. i konsumentskyddslagen gällande konsumentkrediter är tvingande till förmån för konsumenten. En konsument kan inte försättas i en ofördelaktigare ställning jämfört med bestämmelserna i lagen ens med sitt samtycke (KSL 7:5).
Bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen är specialbestämmelser i förhållande till de allmänna bestämmelserna i 2 kap. i samma lag. Bestämmelserna i 2 kap. i konsumentskyddslagen har inte en begränsande betydelse för bestämmelserna i 7 kap. Bestämmelserna i 2 kap. tillämpas på konsumentkrediter när det inte finns någon tillämplig specialreglering i 7 kap.
Bestämmelserna om finansiella tjänster och finansiella instrument i 6 a kap. i konsumentskyddslagen tillämpas parallellt med bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen.
Genom bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen verkställs direktivet 2008/48/EG om konsumentkreditavtal. Genom bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen föreskrivs en mer omfattande informationsskyldighet till fördel för konsumenterna än i direktivet.
5. Reklam för konsumentkrediter
5.1. Information som ska anges i reklam för konsumentkrediter
När en specificerad konsumentkredit saluförs till ett bestämt pris ska kreditgivaren och en eventuell kreditförmedlare framgå av marknadsföringen (KSL 2:8 och 7:48).
Om räntan för krediten, någon annan sifferuppgift som beskriver kostnaderna för krediten eller någon annan information om villkoren i kreditavtalet framgår av reklamen, ska dessutom följande information framgå av reklamen (KSL 7:8.1):
- den effektiva räntan på krediten,
- krediträntan och övriga kreditkostnader,
- kreditbeloppet eller kreditgränsen,
- kreditavtalets löptid,
- kontantpriset på nyttigheten och eventuell handpenning, om det är fråga om reklam för krediter för finansiering av köp av en bestämd nyttighet,kreditbeloppet och kreditkostnaderna sammanlagt och antalet avbetalningar.
Om konsumenten i samband med den erbjudna krediten ges en penningrabatt på kreditkostnaderna för den kredit som beviljas, är rabattens belopp en information som gäller villkoren i kreditavtalet och till följd av meddelandet om detta ska all information som förutsätts i KSL 7:8.1 anges i reklamen. (KKV/1422/14.08.01.05/2021)
Informationen ska motsvara de kreditvillkor som kreditgivaren normalt erbjuder (KSL 7:8.2).
Om det till exempel i en tv-reklam anges ”Alla bytesbilar nu med bara 1,5 % finansieringsränta”, men ingen annan information om krediten ges, står reklamen i strid med KSL 7:8.1. Detta beror på att krediträntan anges i reklamen, men att ingen annan information som förutsätts i KSL 7:8.1 anges.
Om variationsbredden för den ränta som erbjuds är till exempel mellan 24 och 46 procent, ska det exempel som beskriver de normala kreditvillkoren basera sig på en representativ kalkyl av beviljade krediter. (KKV/1303/14.08.01.05/2017)
Med ”kreditränta” enligt KSL 7:8.1 avses en procentuell fast eller rörlig räntesats som på årlig basis tillämpas på det utnyttjade kreditbeloppet (KSL 7:6.4).
Om krediten har rörlig ränta ska informationen framgå redan i marknadsföringen av krediten. Konsumenten ska få tydlig information om såväl krediträntans marginal, referensräntan, totalräntan som den effektiva räntan som procenttal. (KKV/1422/14.08.01.05/2021)
Med ”övriga kreditkostnader” enligt KSL 7:8.1 avses alla de kostnader och avgifter som utöver räntan tas ut av konsumenten till följd av kreditförhållandet. I kreditkostnader ingår även kostnader för försäkringar och andra tilläggstjänster relaterade till kreditavtalet, huruvida ingående av avtal om tilläggstjänsten är en förutsättning för att erhålla krediten enligt de marknadsförda villkoren. I reklamen ska således alla de betalningar som tillsammans med krediträntan utgör de totala kreditkostnaderna specificeras och preciseras.
”Antalet avbetalningar” enligt KSL 7:8.1 betyder eurobeloppet på de enskilda betalningsposterna. Om den sista eller någon annan avbetalning till storleken avviker från andra avbetalningar, ska storleken på denna eller dessa avbetalningar framgå av reklamen tillsammans med de övriga avbetalningarna i euro.
Ovan nämnda detaljerade informationsskyldighet föreligger inte när endast möjligheten att få konsumentkredit nämns i reklamen, till exempel genom att uppge kreditkort som giltigt betalningsmedel eller genom att nämna möjligheten till avbetalning.
Om det till exempel i samband med en bild av en bil uppges ”Kom och bekanta dig med våra förmånliga finansieringsvillkor på vår webbplats eller i vår affär”, förutsätts det inte att all information enligt KSL 7:8.1 anges, eftersom information om avtalsvillkoren inte anges i det.
Utöver de uppgifter som föreskrivs i 7 kap. 8 § i konsumentskyddslagen ska man i reklam för krediter beakta god kreditgivningssed som avses i 7 kap. 13 § i konsumentskyddslagen och som kompletterar de informationsskyldigheter som föreskrivs på andra ställen i konsumentskyddslagstiftningen. God kreditgivningssed behandlas närmare i avsnitt 10 i riktlinjerna.
Vid god kreditgivningssed framhävs både kreditgivarens och förmedlarens ansvar för att konsumenten på ett tydligt sätt får tillräckligt med information som stöd för sitt beslutsfattande. Som viktig information för konsumenten kan betraktas till exempel kredittypen för en marknadsförd kredit (engångskredit eller fortlöpande kredit), som ska anges tydligt redan i kreditreklamen, såsom på presentationssidan för kreditanbud. (KKV/918/14.08.01.05/2018)
5.2. Kreditkostnader, effektiv ränta och kontantpris
Europeiska kommissionen har utarbetat ett tolkningsdokument för att beräkna den effektiva räntan, som också specificerar definitionen av den kreditens totala kostnad.
Definitionen av kreditkostnader har angetts som omfattande. Kreditkostnader omfattar alla kostnader som kreditgivaren känner till som konsumenten ska betala till följd av kreditförhållandet, oavsett om de betalas till kreditgivaren eller till tredje part (SWD(2012) 128 final, 8.5.2012). Med kreditkostnader avses sådana räntor, kostnader och andra avgifter, dvs. exempelvis avgifter och arvoden för ansökan om kredit och upprättande av kreditavtal, avgifter för användning av betalningsmedel samt avgifter till kreditförmedlaren (RP 24/2010 rd, s. 28).
Kostnaderna för försäkringar och andra kompletterande tjänster som är knutna till kreditavtalet räknas också med i kreditkostnaderna, om ett avtal om en kompletterande tjänst är en förutsättning för att krediten ska lämnas på de marknadsförda villkoren (KSL 7:6.1). Det kan antingen vara fråga om att man utan tilläggstjänsten skulle få krediten på mindre förmånliga villkor, till exempel till ett dyrare pris, eller så kan det vara fråga om man överhuvudtaget inte skulle få kredit utan den erbjudna tilläggstjänsten. För att kostnaderna för tilläggstjänsten inte ska beräknas som kreditkostnad ska konsumenten ha en genuin möjlighet att avtala om de marknadsförda kreditvillkoren även utan tilläggstjänster.
Högsta domstolen har i sitt beslut HD:2024:58 konstaterat att avgifterna för de tjänster som kreditgivaren benämnt frivilliga kompletterande tjänster, som togs ut för påskyndad behandling av kreditansökan, att få lyfta krediten snabbare och pappersfakturering utgjorde kreditkostnader enligt 7 kap. 6 § i konsumentskyddslagen. Högsta domstolen konstaterade att det handlade om kostnader som var kopplade till att få kredit och som var oskiljaktigt förenade med uppfyllandet av skyldigheten att återbetala krediten. (Se också Unionens domstols dom i mål C-686/19)
Högsta domstolen har i sitt beslut HD:2024:59 konstaterat att de avgifter för tjänster som kreditgivaren benämner frivilliga kompletterande tjänster, som togs ut för meddelanden gällande skötseln av krediten, primärt kundstöd och ändringar av återbetalningstidtabellen utgjorde kreditkostnader enligt 7 kap. 6 § i konsumentskyddslagen. Högsta domstolen konstaterade att det handlade om kostnader som var oskiljaktigt förenade med uppfyllandet av skyldigheter kopplade till kreditförhållandet och kreditens användningstid. Högsta domstolen ansåg att tjänsterna handlade om en avtalskonstruktion vars syfte var att dölja de verkliga kostnaderna för krediten. (Se också Unionens domstols domar i mål C-686/19 och C-714/22)
I rättspraxis har avgiftsbelagd borgen som varit ett villkor för beviljande av kredit betraktats som en tilläggstjänst enligt 7 kap. 6 § 1 mom. i konsumentskyddslagen, vars kostnader ska beaktas som en del av kreditkostnaderna och därmed också vid beräkningen av den effektiva räntan (HD: 2019/8), (MD: 701/14, på finska) och (MD: 8/20, på finska).
I Marknadsdomstolens avgörande MD:701/14 (på fisnka) var det fråga om ett snabblåneföretags förfarande. Beviljandet av ett snabblån hade förutsatt en garanti. Som garanti kunde snabblåneföretaget godkänna en personborgen eller en avgiftsbelagd garanti som snabblåneföretagets samarbetspartner beviljade. Marknadsdomstolen ansåg att det var fråga om en i KSL 7:6.1 avsedd kompletterande tjänst, kreditgivaren kände till kostnaderna för den avgiftsbelagda garantin och ingående av ett avtal om avgiftsbelagd garanti hade varit en förutsättning för att beviljas krediten enligt de marknadsförda villkoren.
I marknadsdomstolens avgörande MD: 8/20 (på fisnka) var det bland annat fråga om att ansöka om borgen för en konsumentkredit med hjälp av en sms-jänst med extra avgift. När själva borgenskostnaderna var sådana kreditkostnader som avses i lagen, är enligt marknadsdomstolen även kostnaderna för en sms-tjänst med extra avgift i anslutning till borgen sådana kreditkostnader på motsvarande grunder (MD: 8/20. på fisnka)
Inga avgifter får krävas för sedvanlig kundservice i anslutning till kreditförhållandet, såsom avgörande eller utredning av meningsskiljaktigheter eller oklarheter som gäller kreditförhållandet, och sådana kostnader kan således inte tas ut som kreditkostnader. (KKV/841/14.08.01.05/2022)
Med effektiv ränta avses en ränteprocent som fås genom att beräkna kreditkostnaderna som en årlig ränta på kreditbeloppet med beaktande av amorteringarna. Bestämmelser om beräkningen av den effektiva räntan och de antaganden som används vid beräkningen finns i justitieministeriets förordning om den effektiv räntan på konsumentkrediter 1123/2016. (KSL 7:6.3).
Enligt Europeiska kommissionens riktlinjer (SWD (2012) 128 final, 8.5.2012) ska den effektiva räntan beräknas enligt hur den är högst ur konsumentens synvinkel (”under a worst case scenario”). I riktlinjerna konstateras vidare att om det skulle vara fråga om en fortlöpande kredit som skall betalas per år och som under detta första år inte skulle ha några avgifter, men som skulle innehålla avgifter för det andra året, måste dessa högre avgifter beaktas vid beräkningen av den effektiva räntan. Vid beräkningen av den effektiva räntan ska sådana kostnader beaktas som ingår i krediten och som kunden kan bli tvungen att betala även om de inte skulle betalas vid den tidpunkt då krediten första gången lyfts. Så är det till exempel i en situation där en kreditprodukt erbjuds för att locka konsumenterna med en till början nedsatt ränta eller till och med utan ränta.
Se även MD:214/18 (på finska), där det var fråga om att beakta den lyftarvode som tas ut för det andra uttaget av lånet vid beräkningen av den effektiva räntan.
Det sammanlagda kreditbeloppet och storleken på kreditutnyttjandet avser samtliga belopp som konsumenten tillhandahålls. Det totala kreditbeloppet kan inte inkludera belopp som är avsedda för att uppfylla förbindelser som avtalats på grund av krediten, som administrativa kostnader, räntor eller andra slags avgifter och som de facto inte har betalats till konsumenten (Unionens domstols avgörande i mål C-377/14, C-686/19).
Med kontantpris avses nyttighetens slutliga totalpris inklusive skatter och avgifter (KSL 2:8).
5.3. Information om krediten ska uppges klart, väl synligt och koncist
Om en enda ovan i punkt 5.1 nämnd uppgift om kreditavtalets villkor anges i reklamen, ska också alla andra lagstadgade uppgifter anges i reklamen på ett klart och väl synligt sätt samt som en koncis helhet. (KSL 7:8.2) (RP 77/2016, s. 45-46).
Kravet på att informationen ska lämnas i reklamen på ett klart, väl synligt och koncist sätt innebär att den information som ska lämnas i reklam för konsumentkrediter ska presenteras så att konsumenten har en faktisk möjlighet att utan svårighet se eller höra informationen samt utifrån den få en helhetsbild av den erbjudna krediten.
Kravet på klarhet och synlighet uppfylls till exempel inte när den information som avses i momentet eller en del av den presenteras i den nedre kanten av tv-bilden med så liten stil eller under så kort tid att genomsnittskonsumenten inte utan svårighet kan upptäcka den. På samma sätt överträds krav vid ett förfarande där den teckenstorlek som använts i tidningsreklam eller reklam invid vägar i sig eller i kombination med bakgrundsfärgen leder till att genomsnittskonsumenten inte utan besvär kan se texten. Kravet på koncishet är särskilt viktig när det gäller reklam på nätet. Den information som krävs får inte vara utspridd på olika håll på webbplatsen så att konsumenten inte utan svårighet ser den som en helhet. (RP 77/2016, s. 46).
Om det i en tv-reklam synligt anges ”Alla bytesbilar nu med bara 1,5 % finansieringsränta”, och de övriga villkoren på krediten anges i den nedre kanten av rutan under några sekunder, står reklamen i strid med KSL 7:8.1 och KSL 7:8.2. Detta beror på att krediträntan anges klart i reklamen, men att den övriga informationen som förutsätts i KSL 7:8.1 anges i det s.k. finstilta.
Om månadsbetalningens belopp anges på varje sida i en flersidig reklambilaga om möbler som information om krediten när det gäller betalning av möbeln, ska alla de uppgifter som förutsätts i KSL 7:8.1 anges som en helhet på varje sida. Det är inte tillräckligt att informationen om krediten endast framgår i sin helhet på reklambilagans bakpärm.
Om någon information om kreditvillkoren anges i en publikation som marknadsförs på en plattform för sociala medier, ska alla uppgifter som förutsätts i KSL 7:8.1 presenteras i samma vy, och det kan inte krävas att konsumenten vidtar aktiva åtgärder för att få fram de information som krävs, såsom att gå igenom alla bilder i publikationen. (KKV/1422/14.08.01.05/2021) Bristerna kan inte heller motiveras med begränsningar i reklammedlet, eftersom sådana grunder inte har någon betydelse som begränsar tillämpningen av KSL 7:8.
Om det på ett reklamplakat längs en gata synligt anges ”Alla bytesbilar nu med bara 1,5 % finansieringsränta”, varefter det konstateras ”Läs mer om våra finansieringserbjudanden på vår webbplats”, står reklamen i strid med KSL 7:8.1 och KSL 7:8.2. Detta beror på att krediträntan anges klart i reklamen, men att den övriga informationen som förutsätts i KSL 7:8.1 anges i övrig reklam.
Enligt marknadsdomstolens avgörandepraxis används avståndet och förhållandena där konsumenter typiskt är avsedda att iaktta dessa reklamer vid bedömning av läsbarheten av texten i dessa reklamer (på finska: MD:224/12, MD:225/12, MD:484/19).
I marknadsdomstolens avgörande MD:224/12 (på finska) var det fråga om en reklamskylt längs en gata där det centrala budskapet utöver kreditens namn var ”Första lån 500 €” eller ”Betaltid 30–90 dagar”. Eftersom det i reklamerna inte framfördes alla uppgifter som förutsätts i KSL 7:8.1, stod marknadsföringen i strid med konsumentskyddslagen.
I marknadsdomstolens avgörande MD:225/12 (på finska) var det också frågan om reklamer för snabblån längs en gata. I reklamskyltarna angavs en webbadress och under den kreditbeloppet ”50–2500€” eller ”återbetalningstid 7 dagar–24 mån.”. Dessa texter hade tagit nästan ¾ av reklamskyltarnas yta (reklamskyltarnas storlek var 80×120 cm). Reklamskyltarna innehöll annan information om krediten med en betydligt mindre teckengrad. Marknadsdomstolen konstaterade att avståndet och förhållandena där konsumenter typiskt är avsedda att iaktta dessa reklamer ska användas som grund för bedömningen när läsbarheten i dessa reklamer bedöms. Eftersom texten i den nedre kanten av reklamerna inte uppfyllde kravet på klarhet och att konsumenten med lätthet ska kunna upptäcka den, stod marknadsföringen i strid med konsumentskyddslagen.
I marknadsdomstolens avgörande MD:484/19 (på finska) var det fråga om TV- och spårvagnsreklam. I TV-reklamen angavs med stora bokstäver ”Kostnadsfritt första lyft upp till 2000 €”, medan största delen av de övriga uppgifterna om krediten hade presenterats i nedre kanten av TV-reklamen under en mycket kort tid med liten fontstorlek, så att det inte var möjligt att läsa uppgifterna. I spårvagnsreklamen meddelades ”Ansök om kontokredit på 2 000 € till ditt förfogande”. Resten av villkoren för kreditförhållandet nämndes inte alls i spårvagnsreklamen. Marknadsföringen stred mot konsumentskyddslagen.
Bestämmelserna i 2 kap. 7 § 2 mom. i konsumentskyddslagen om begränsningar gällande kommunikationsmediets begränsningar och näringsidkarens andra åtgärder för att ge konsumenten väsentlig information är bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen inte av betydelse när det gäller bedömningen av informationsskyldigheten (på finska: MD:224/12, MD:225/12).
En brist i en reklam för en kredit avhjälps inte med att konsumenten erbjuds en försäljare, broschyr, webbadress eller annat medel för att skaffa mer information. Det saknar också betydelse huruvida konsumenten omedelbart på grund av reklamen kan göra en anskaffning relaterad till krediten.
När lagstiftningen förutsätter att det i reklamen ska anges mycket detaljerad information om konsumentkrediten och att informationen uttryckligen ska ges på ett klart, synligt och koncist sätt, ska marknadsföraren fästa särskild vikt vid valet av reklammedier. Det är inte tillräckligt att all information ges på en och samma gång, utan det finns även stränga krav på vilket sätt informationen presenteras, dvs. klarhet och synlighet.
5.4. Fortlöpande kredit, engångskredit, nyttighetsbunden kredit, avbetalning
Fortlöpande kredit avser en konsumentkredit som fortlöpande tillhandahålls konsumenten upp till en på förhand överenskommen kreditgräns utan särskilt kreditbeslut av kreditgivaren (KSL 7:7).
En engångskredit är en annan konsumentkredit än fortlöpande kredit (KSL 7:7).
En nyttighetsbunden kredit är en konsumentkredit för förvärv av en konsumtionsnyttighet som säljaren eller den som utför en tjänst själv lämnar konsumenten eller som lämnas av någon annan näringsidkare enligt avtal som denne ingått med säljaren eller den som utför tjänsten eller något annat arrangemang som denne vidtagit och som gäller kreditgivning till konsumenter (KSL 7:7).
Med avbetalningsköp avses köp av varor där priset enligt köpeavtalet betalas i poster av vilka en eller flera förfaller till betalning efter det att varan har överlåtits till konsumenten (köparen) och genom vilket näringsidkaren (säljaren) förbehåller sig antingen rätten att återta varan om köparen försummar sin skyldighet enligt avtalet eller äganderätten till varan, till dess att priset i sin helhet, eller åtminstone en viss del även av de poster som förfaller till betalning efter det att varan har överlåtits, har betalats (KSL 7:7).
6. Reglering som begränsar priset på krediten
6.1 Reglering som begränsar priset på krediten från och med 1.10.2023
Räntan på den kredit som konsumenten utnyttjar får inte avtalas vara högre än referensräntan enligt 12 § i räntelagen förhöjd med 15 procentenheter. Inte heller då får räntan på krediten enligt avtalet överstiga 20 procent. (KSL 7:17a.1)
Eftersom man inte får avtala om att krediträntan är högre än det lagstadgade räntetaket, ska man när man avtalar om en fast ränta på över 15 procent eller en ränta bunden till referensräntan vid uppgörandet av avtalsvillkoren beakta att räntevillkoret också ska innehålla exakta uppgifter om de övre gränserna enligt 17 a § 1 mom.
Det lagstadgade räntetaket är bundet till referensräntan och räntetaket justeras halvårsvis i enlighet med ändringarna i den referensränta som avses i 12 § i räntelagen.
Kreditbeloppet som konsumenten utnyttjar innebär det kreditbelopp från vilket de summor som faktiskt inte har överlåtits till konsumenten har uteslutits. Kreditbeloppet kan således inte innehålla kreditkostnader, såsom en eventuell avgift för grundande av krediten. (EUT C-377/14, KKV/841/14.08.01.05/2022)
Ränta kan tas ut endast på det kreditbelopp som har utnyttjats men som fortfarande är obetalt. (RP 218/2022 rd, sidan 59).
Marknadsdomstolen har ansett att när kreditgivaren avtalat om en kostnad som betecknats som ränta så att kostnaden under hela kreditförhållandet togs ut för det ursprungliga kreditbeloppet i stället för det återstående kapitalet, överskred räntan på den kredit som konsumenten utnyttjat den maximala räntan på krediten enligt konsumentskyddslagen. (MAO:424/2023)
Om konsumenten enligt avtalet ska betala andra kreditkostnader, får beloppet av dem per dag inte överstiga 0,01 procent av det kreditbelopp eller den kreditgräns som anges i kreditavtalet under kreditavtalets giltighetstid. Beloppet av övriga kreditkostnader kan dock avtalas till 5 euro, förutsatt att kredittiden enligt avtalet är minst 30 dagar. De kostnader som beräknas enligt gränsen per dag får dock inte överstiga 150 euro per år, och kreditkostnader får inte tas ut hos konsumenten i förväg för en längre tid än ett år (KSL 7:17a.2-3). Gränsen för maximibeloppet per år av andra kreditkostnader är av praktisk betydelse när maximibeloppet per dag av andra kreditkostnader överstiger 150 euro per år (RP 230/2018 rd, sidor 30-31.)
Definitionen av kreditkostnader har behandlats ovan i punkt 5.2.
Om kreditgivaren eller kreditförmedlaren bryter mot gränserna som gäller maximibeloppet av kreditkostnaderna, är konsumenten inte skyldig att betala kreditränta eller andra kreditkostnader (KSL 7:17a.4). Om man har kommit överens om att beloppet av kreditkostnaderna är större än vad som är tillåtet, är konsumenten inte skyldig att betala några kreditkostnader ens i den situationen att konsumenten de facto inte har krävts på dessa kostnader (RP 230/2018 rd, sidan 30).
Villkoren som gäller kreditens pris ska vara klart och begripligt formulerade. Om kreditgivaren till exempel tar ut kreditkostnader som av olika typ eller har olika belopp kan kreditvillkoren bli obegripliga eller orimliga oberoende av huruvida gränserna för maximibeloppet av kreditkostnaderna överskrids eller inte. (RP 230/2018 rd, sidan 16). Genom att ha en enkel och klar struktur på prissättningen av krediten kan kreditgivaren bäst försäkra sig om att den agerar på det sätt som förutsätts i konsumentskyddslagen (RP 218/2022 rd sidan 32).
Regleringen som begränsar ränta på den kredit som konsumenten utnyttjar och andra kreditkostnader tillämpas på konsumentkreditavtal som ingåtts 1.10.2023 eller senare. Regleringen tillämpas inte på bostadskrediter med realsäkerhet (KSL 7a:31) och inte heller på avbetalningsköp där föremål för köpet är ett trafikmedel som ska registreras i det trafik- och transportregister som avses i lagen om transportservice (320/2017) jämte eventuell tilläggsutrustning, om inte konsumenten på grundval av avtalet om avbetalningsköp också har rätt att ta ut penningmedel (KSL 7:3.4).
6.2 Prisreglering som tillämpas på kreditavtal som ingåtts före 1.10.2023
På kreditavtal som ingåtts under perioden 1.9.2019–30.9.2023 tillämpas i fråga om ränta i regel den tidigare formuleringen i konsumentskyddslagens 7 kap. 17 a §: Räntan på den kredit som konsumenten utnyttjar får inte avtalas vara högre än 20 procent (KSL 7:17a.1).
I fråga om övriga kreditkostnader bestäms maximibeloppet av kostnaderna på motsvarande sätt som ovan, det vill säga beloppet av övriga kreditkostnader får inte överstiga 0,01 procent av kreditbeloppet eller kreditgränsen per dag och inte heller 150 euro per år.
På kreditavtal som ingåtts före 1.9.2019 tillämpas i regel den tidigare formuleringen i KSL 7 kap. 17 a §: Om kreditbeloppet eller kreditgränsen är under 2 000 euro, får kreditens effektiva ränta enligt kreditavtalet vara högst den referensränta som avses i 12 § i räntelagen utökad med 50 procentenheter. Räntetaket tillämpas på nyttighetsbundna krediter endast om konsumenten med stöd av kreditavtalet också har rätt att ta ut penningmedel.
Ett undantag är dock den reglering som tillämpas på kostnaderna för nya uttag som görs med stöd av fortlöpande kreditavtal som ingåtts tidigare. På avtal om fortlöpande kredit tillämpas i fråga om nya uttag som gjorts efter 1.10.2023 det nya 17 a § 1 momentet. Om konsumenten alltså gör ett nytt uttag efter 1.10.2023 av en fortlöpande kredit som ingåtts före 1.10.2023, får räntan på krediten debiteras av konsumenten högst till räntetaket enligt den gällande lagen, dvs. 15 procent förhöjd med referensräntan enligt 12 § i räntelagen.
Om det är fråga om ett avtal om fortlöpande kredit som ingåtts före 1.10.2023 och kreditgivaren eller kreditförmedlaren bryter mot 17 a § 1 mom., tillämpas i fråga om räntan påföljden enligt 4 mom. endast på ränta på kredit som lyfts efter 1.10.2023 och i fråga om övriga kreditkostnader endast på den del av kreditkostnaderna som hänför sig till tiden efter 1.10.2023.
7. Kostnader för förlängning av betalningstiden
Kreditgivaren måste förhålla sig ansvarsfullt till betalningsarrangemangen (KSL 7:13) Kreditgivaren ska i sin kreditgivning och vid uppgörandet av avtalsvillkor beakta betalningsarrangemangen och de kostnader som tas ut för dem på det sätt som lagen förutsätter.
För förlängning av betalningstiden innan fordran förfaller till betalning får av konsumenten tas ut högst 5 euro, förutsatt att betalningstiden förlängs med minst 14 dagar. Det sammanlagda beloppet av de kostnader som tas ut av konsumenten för sådana åtgärder får dock inte överstiga 20 euro per år (KSL 7: 17b).
Bestämmelser som begränsar kostnaderna för att förlänga betalningstiden tillämpas på krediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 kap. i KSL. Bostadskrediter och konsumentkrediter med bostadssäkerhet omfattas inte av tillämpningsområdet för regleringen (RP 230/2018 rd, sidan 16).
Regleringen om kostnader för förlängning av betalningstiden trädde i kraft 1.9.2019. Efter att den trätt i kraft tillämpas regleringen på förlängning av betalningstiden även då kreditavtalet har gjorts innan regleringen trätt i kraft (RP 230/2018 rd, sidan 23)
8. Information som ska ges innan ett kreditavtal ingås
Utöver vad som bestäms om informationsskyldighet någon annanstans i lag ska kreditgivaren och kreditförmedlaren i god tid innan ett kreditavtal ingås, på blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” i varaktig form ge konsumenten information om kreditgivaren, krediten, den nyttighet som krediten avser, påföljderna vid avtalsbrott och konsumentens rättigheter (KSL 7:9.1).
Kreditgivaren bröt mot sin informationsskyldighet enligt 7 kap. 9 § i konsumentskyddslagen när kreditgivaren på blanketten Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation lät bli att uppge information om den kontoförvaltnings- och uppläggningsavgift som tas ut för krediten samt räntan på uppläggningsavgiften. (KKV/841/14.08.01.05/2022)
Vid beviljande av krediter som erbjuds konsumenter via ett medel för distanskommunikation, såsom internet, ska även informationsskyldigheterna i 6 a kap. i konsumentskyddslagen om distansförsäljning av finansiella tjänster iakttas.
Beroende på fallet kan dessutom bestämmelserna i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation samt betaltjänstlagen tillämpas (RP:24/2010, s. 31–32).
Konsumenten ska ges en verklig möjlighet att uppskatta och jämföra olika krediterbjudanden redan innan själva processen med att ingå kontrakt inleds. Om krediten erbjuds på internet ska förhandsinformationen vara tillgänglig till kunden i varaktig form redan innan kunden identifierar sig med stark autentisering i enlighet med 7 kap. 15 § 1 mom. i konsumentskyddslagen eller uppger annan personuppgift än sin e-postadress. (KKV/1303/14.08.01.05/2017). Motsvarande förhandsinformation ska i en fysisk butik ges innan kreditansökan fylls i (se KKV/316/14.08.01.05/2018).
Se t.ex. marknadsdomstolens beslut MD:257/09 (på fisnska), där ett företag förbjöds att använda snabblån via sms när det erbjöd ett förfaringssätt där företaget under låneförhandlingsförfarandet inte lämnar förhandsinformation enligt KSL 6 a kap. 6–9 § och avtalsvillkor enligt 11 § 1 mom. i god tid till konsumenten personligen, skriftligen eller elektroniskt på ett sådant sätt att konsumenten kan spara och återge dem i oförändrad form.
Kreditgivaren ska säkerställa att uppgifterna alltid lämnas som en del av processen för ansökan om kredit. I det skede som föregår avtalet är det viktigt att placera uppgifterna på webbplatsen så att konsumenten inte kan bortse från dem när han eller hon går vidare till nästa skede, dvs. att ingå ett avtal Med andra ord är det inte tillräckligt att uppgifterna ges till exempel på en separat flik, varvid uppgifterna inte är kopplade till en sökväg för krediter (KKV/1305/14.08.01.05/2017).
Uppmärksamhet ska också fästas vid att skyldigheten att lämna information inte uppfylls på ett varaktigt sätt om informationen endast är tillgänglig för konsumenten. Processen för ansökan om kredit ska styra konsumenten att spara och skriva ut förhandsinformation och avtalsvillkor. Alternativt kan informationen sändas till kunden per e-post (RP 24/2010, s. 30). Konsumentombudsmannen betonar dock att uppgifterna alltid dessutom på ett naturligt sätt ska vara framlagda i kreditansökningsprocessen.
Unionens domstol har i förhandsavgörandet i mål C-49/11 bedömt sättet som informationen lämnas på och begreppet varaktigt medium (jfr KSL 7:9.1). Enligt domstolen uppfyller ett förfarande där informationen är tillgänglig endast via en hyperlänk till företagets webbplats inte kravet på varaktigt medium, eftersom företaget i detta fall inte ”lämnar” informationen och konsumenten inte ”får” den. Se även HD:2016:73. . På basis av unionens domstols förhandsavgörande förutsätts aktiva åtgärder av konsumentgivaren i handledningen av konsumenten, och erhållandet av information får inte bli att hänga på konsumentens egen aktivitet. Se också KKO:2016:73 och MD:616/17 (på finska).
Den information som lämnas innan man ingår kreditavtal ska även lämnas med rätt innehåll. Kreditgivaren kan behöva lämna uppgifter oftare än en gång i olika skeden av kreditgivningsprocessen, om konsumenten har meddelat om en eller flera av de faktorer som ingår i den önskade krediten, såsom kreditavtalets längd och det totala kreditbeloppet eller om kreditens pris är kundspecifikt. I detta fall kan det vara nödvändigt att ge uppgifterna med hjälp av kreditgivarens normala kreditvillkor och därefter med beaktande av konsumentens preferenser och kreditens kundspecifika pris. I det första skedet får det inte råda någon oklarhet hos konsumenten om att de slutliga villkoren för krediten kan ändras (KKV/1303/14.08.01.05/2017).
9.Ingående av kreditavtal
Ett kreditavtal ska ingås skriftligen och konsumenten ska få ett exemplar av avtalet. Ett avtal får också ingås på elektronisk väg på ett sådant sätt att konsumenten kan spara och återge avtalet i oförändrad form (KSL 7:17.1)
Följande information ska lämnas i ett konsumentkreditavtal (KSL 7:17.2)
- uppgifter om parterna i kreditavtalet,
- uppgifter om de omständigheter som avses i 7 kap. 9 §,
- övriga avtalsvillkor,
- uppgifter om villkoren för utövandet av ångerrätten,
- uppgifter om uppsägning eller annan avslutning av kreditavtalet,
- uppgifter om rättsmedel och tillsynsmyndighet
Närmare bestämmelser om den information som ska lämnas i avtalet utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt 5 § 1 mom. 6 punkten i förordningen ska kreditavtalet nämna räntan, grunderna för räntesättningen och övriga villkor som gäller räntan. Om krediten har rörlig ränta ska information om räntan anges i kreditavtalet som procenttal om kreditens marginal, referensränta, totalränta och den effektiva räntan. Ränta och avgifter som grundar sig på kreditförhållandet får inte tas ut av konsumenten, om det inte har överenskommits det konsumentkreditavtalet (KSL 7:17.3).
Enligt 7 kap. 17 a § 1 mom. i konsumentskyddslagen får räntan på krediten inte avtalas så att den överstiger det lagstadgade räntetaket. När man avtalar om en fast ränta på över 15 procent eller en ränta bunden till referensräntan ska man således vid uppgörandet av avtalsvillkoren beakta att räntevillkoret också ska innehålla exakta uppgifter om de övre gränserna enligt 17 a § 1 mom.
Högsta domstolen har i sitt beslut HD:2016:73 yttrat sig om formkraven på konsumentkreditavtal och konstaterat att om kreditgivaren inte har sett till att konsumenten på ett varaktigt sätt får konsumentkreditavtalet, får kreditgivaren inte ta ut några kreditkostnader.
Räntan får ändras medan kreditavtalet gäller endast i enlighet med ändringarna av den referensränta som specificerats i avtalet. Till exempel kan kreditens marginal inte ensidigt ändras och en fast ränta kan inte bindas till referensräntan så länge kreditavtalet gäller. Ränteändringar ska göras jämlikt och utan att diskriminera konsumenter. Ändringarna ska till exempel genomföras på motsvarande sätt både nedåt och uppåt. Övriga avgifter som tas ut med anledning av kreditavtalet får ändras endast på grunder som specificerats i avtalet. En avgiftshöjning får inte vara större än kreditgivarens faktiska ökning av kostnaderna (KSL 7:24).
Innan ett avtal om konsumentkredit ingås och innan kreditbeloppet eller kreditgränsen höjs ska kreditgivaren noggrant kontrollera konsumentens identitet. Om identiteten kontrolleras elektroniskt, ska kreditgivaren använda en identifieringsmetod som uppfyller kraven i 8 § i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (617/2009) eller kraven på stark kundautentisering i 8 § 24 punkten och 85 c § 4 mom. i betaltjänstlagen (KSL 7:15.1).
Skyldigheten att kontrollera konsumentens identitet gäller också nyttighetsbundna engångskrediter.
10. God kreditgivningssed
Kreditgivaren ska handla ansvarsfullt vid kreditgivningen (KSL 7:13.1).
Ansvaret sträcker sig till alla skeden av kreditförhållandet, från marknadsföring till att kreditavtalet ingås och eventuella problem utreds. Bestämmelsen är en flexibel norm och kompletterar bestämmelserna i 2 och 3 kap. i konsumentskyddslagen samt övriga bestämmelser i 7 kap. (RP:24/2010, s. 33).
I 7 kap. 13 § 2 mom. 1–6 punkterna anges följande förfaringssätt som det särskilt förutsätts att ska iakttas.
Bestämmelserna om god kreditgivningssed tillämpas förutom på kreditgivarna även på kreditförmedlare med undantag av underpunkten om gäldenärens rådgivning och ansvarsfulla inställning till betalningsarrangemang. (KSL 7:13.3)
10.1. Förfaranden som särskilt strider mot god kreditgivningssed vid marknadsföring av krediter
Bestämmelsen om god kreditgivningssed innehåller en förteckning över förfaranden som anses strida mot god kreditgivningssed. Det är inte fråga om en uttömmande förteckning, utan om vissa förfaranden som särskilt anses strida mot bestämmelsen.
10.1.1. Kredittagning får inte förringas
Vid marknadsföring av krediten får kreditgivaren inte förringa allvaret i eller betydelsen av kredittagningen. Med förringande avses i synnerhet att kredittagningen i marknadsföringen presenteras som en bekymmersfri eller riskfri lösning på konsumentens penningbrist eller skuldproblem.
Med förringande avses också att kredittagningen presenteras som något vardagligt eller som en del av normala vardagsrutiner. (RP 218/2022 rd, sidan 54)
10.1.2. Kredittagning kan inte presenteras som en lösning på ekonomiska problem
Vid marknadsföringen av en kredit får kreditgivaren inte ge intryck av att kredittagning löser konsumentens ekonomiska problem eller minskar problemen eller andra negativa effekter som problemen ger upphov till.
Det är till exempel förbjudet att marknadsföra kredit för betalning av existerande skulder genom att skapa ett intryck av att de ekonomiska problemen för en konsument som sedan tidigare är skuldsatt löses eller minskar genom en ansökan om en ny kredit, eller att krediten skulle fungera som ett verktyg för hantering av ekonomin för en sådan konsument.
Man får inte heller framföra att stress eller andra bekymmer som beror på konsumentens ekonomiska problem minskar genom kredittagningen. Krediter kan således inte heller marknadsföras genom influerarmarknadsföring så att en influerare som agerar för kreditgivarens eller kreditförmedlarens räkning förklarar att krediten har underlättat de ekonomiska problemen.
Bestämmelsen inverkar dock inte på kreditgivarens skyldighet att förhålla sig ansvarsfullt till betalningsarrangemang och därför kan det i vissa situationer vara motiverat att upplysa en enskild konsument om t.ex. saneringslån. (RP 218/2022 rd,, sidan 54–55)
Kreditgivaren agerade i strid med god kreditgivningssed genom att marknadsföra kredittagning i sociala medier som ett sätt att hantera ekonomin och som ett spartips. (KKV/1422/14.08.01.05/2021)
10.1.3. Kredit får inte utan grund påstås vara förmånligare än befintliga krediter
Vid marknadsföringen av krediten får kreditgivaren inte heller föra fram att krediten är förmånligare än konsumentens befintliga krediter, om påståendet är osant, vilseledande eller inte på annat sätt kan styrkas.
Bestämmelsen lämpar sig framför allt för situationer där man marknadsför omfinansiering av konsumentens befintliga krediter eller sammanslagning av lån.
Det är bland annat osant att i samband med låneförhandlingar framföra att krediten är förmånligare än konsumentens övriga krediter, även om det i själva verket inte stämmer. Det är till exempel vilseledande att i marknadsföringen av ett saneringslån lyfta fram hur liten den månatliga posten är jämfört med de månatliga posterna för konsumentens befintliga krediter utan att samtidigt föra fram att en ny kredit på grund av andra villkor för saneringslånet de facto kan bli dyrare för konsumenten än hans eller hennes tidigare krediter.
Ett påstående om att krediten är förmånligare kan vanligen inte ”på annat sätt styrkas” t.ex. när kreditgivaren inte vet på vilka villkor konsumentens tidigare krediter har beviljats. Således strider det mot bestämmelsen att bland annat i reklam uppmana konsumenten att byta sitt lån till ett förmånligare lån, byta kreditgivare och spara eller betala de dyra lånen med ett förmånligare lån.
Om kreditgivaren inte känner till på vilka villkor konsumentens tidigare krediter har beviljats, får kreditgivaren inte i marknadsföringen hänvisa till att krediten sannolikt eller i genomsnitt är förmånligare än konsumentens befintliga krediter.
Krediter får marknadsföras genom att uppmana konsumenten att konkurrensutsätta krediterna och utreda om krediten kan vara förmånligare än de tidigare krediterna. (HE 218/2022, sidan 55)
10.1.4. Kredittagning kan inte påstås främja sociala relationer
Kredittagning får inte i marknadsföringen framföras främja konsumentens sociala framgång eller den sociala acceptansen av konsumenten. I marknadsföringen får man till exempel inte utnyttja en ung vuxens sociala osäkerhet genom att hävda att innehavet av något som man kunde skaffa sig på kredit gör den unga personen bättre än andra.
Det är också förbjudet i marknadsföringen att kombinera kredittagning med att konsumenten skulle ha bättre framgång i livet. Att presentera främjandet av social framgång och acceptans kan också vara indirekt till exempel så att man i influerarmarknadsföringen gör reklam för en viss livsstil och kopplar den till användningen av krediten. (HE 218/2022, sidan 55–56)
10.1.5. Outnyttjad kredit får inte påminnas om
Kreditgivaren får inte vid marknadsföring av krediten påminna konsumenten om en outnyttjad kredit, utom när konsumenten ansöker om en ny kredit hos en kreditgivare med vilken han eller hon redan har ett gällande avtalsförhållande. Det är således förbjudet att genom ett personligt meddelande påminna konsumenten om att ett visst belopp av den fortlöpande krediten inte har utnyttjats. (HE 218/2022, sidan 56)
10.1.6. Marknadsföring av krediter får inte kombineras med penningspelstjänster
Vid marknadsföringen av krediten får kreditgivaren inte kombinera användningen av krediten med penningspelstjänsterna så att det i marknadsföringen direkt konstateras eller låter förstås att krediten är tillgänglig för penningspelstjänster.
Kreditgivaren får inte heller rikta marknadsföringen av krediter till konsumenter som kan antas använda krediten för speltjänster, även om det vid marknadsföringen i sig inte hänvisas till speltjänster på något sätt. Det är till exempel förbjudet att marknadsföra krediter på platser eller webbplatser där speltjänster normalt används eller rikta marknadsföringen av krediter i sociala medier till konsumenter som är intresserade av penningspel. (HE 218/2022, sidan 56)
10.1.7. Kredit får inte marknadsföras till personer med anteckning om betalningsstörning
En kreditgivare får inte vid marknadsföring av en kredit rikta marknadsföringen till konsumenter som har en anteckning om betalningsstörning eller som annars kan antas ha svårigheter att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet på behörigt sätt.
Det är till exempel förbjudet med reklam där det framförs att en anteckning om betalningsstörning eller brist på regelbundna inkomster inte nödvändigtvis utgör ett hinder för att få kredit. Likaså kan krediten inte marknadsföras för återbetalning av obetalda krediter som har orsakat en anteckning om betalningsstörning.
Bestämmelsen skapar ingen grund för att behandla uppgifter om betalningsstörningar eller andra personuppgifter i marknadsföringssyfte för att säkerställa att marknadsföringen riktas till solventa konsumenter. (RP 218/2022 rd, sidan 56–57)
10.1.8. Marknadsföring som annars försämrar konsumentens förmåga att överväga att ta kredit
Även andra förfaranden där marknadsföring tydligt bidrar till att försämra konsumentens förmåga att noggrant överväga att ta eller använda krediten strider mot god kreditgivningssed.
Till exempel är det förbjudet med marknadsföring där snabbheten att ansöka om eller få krediten framhävs. Det är viktigt att låntagaren kan överväga att låntagningen i lugn och ro utan osaklig påtryckning eller övertalning. Detsamma gäller användningen av en redan beviljad kredit (HP 218/2022, sidan 57).
Huvudbudskapet i marknadsföringen av krediten ska vara den kredit som erbjuds och presentationen av den. Användningen av olika tilläggsförmåner såsom lotterier, pris och annat som ges på köpet i samband med marknadsföringen av krediter, så att tilläggsförmånerna spelar en viktig roll, ska anses vara förbjudna marknadsföringsmetoder (RP: 24/2010, s. 34).
Erbjudande av rabatt eller någon annan särskild förmån för konsumenten i omedelbart samband med betalningen av nyttigheten, om förmånen endast gäller dem som betalar med kredit, är också förbjudet. Som sådana direkta förmåner ska inte anses försäkringar som erbjuds konsumenten i samband med krediten, såsom rese- eller köpskyddsförsäkringar (RP:24/2010, s. 34).
Om rabatt eller någon annan särskild förmån kan fås endast genom poäng som beviljas inom stamkundssystem eller på något annat motsvarande sätt och förmånen således inte erbjuds konsumenten direkt, ska systemen inte i sig anses strida mot god kreditgivningssed (RP:24/2010, s. 34).
Marknadsdomstolen har i sitt avgörande som meddelats med stöd av KSL 2:3 om marknadsföring av snabblån MD:257/09 (på finska) bland annat konstaterat att näringsidkaren i sin verksamhet även ska beakta konsumentens förmån, dvs. iaktta lojalitetskravet i förhållande till konsumenten både när avtalet ingås och under avtalsförhållandet. I marknadsföringen av konsumentkrediter ska ett allmänt godkänt behörigt förfaringssätt i näringsförfarande anses vara ett förfarande som möjliggör tillgång till information och omdöme. Marknadsdomstolen ansåg att det svarande företagets marknadsföring, där snabbheten i att lyfta ett snabblån och tillgången till lån dygnet runt hade betonats, inte på ett tillräckligt sätt hade beaktat konsumentens förmån.
10.2. Beviljande av kredit får inte bestämma över marknadsföringen av andra nyttigheter
Det strider mot god kreditgivningssed att använda kreditgivningen som ett huvudsakligt argument vid marknadsföringen av andra konsumtionsnyttigheter (RP: 24/2010, s. 34).
Marknadsdomstolen har i sitt beslut som meddelats med stöd av KSL 7 kap.
MD:1988:6 (på finska) förbjudit en näringsidkare att marknadsföra bilar så att den kredit som erbjuds för att köpa bilarna utgör huvudbudskapet i marknadsföringen. Endast bilarnas namn hade nämnts i en tidningsannons och radioreklam för de marknadsförda bilarna. Reklamens övriga innehåll gällde den kredit som erbjöds och dess villkor.
10.3. Förbud mot avgiftsbelagd meddelande- och telefontjänst
Det strider mot god kreditgivningssed att kreditgivaren eller kreditförmedlaren använder sms-tjänster, mms-tjänster eller andra motsvarande kommunikationstjänster mot extra avgift vid beviljande av kredit eller vid annan kommunikation i anslutning till kreditförhållandet (RP:78/2012, s. 18).
Förbudet innebär att man inte får ta ut avgifter av konsumenten för en låneansökan som gjorts per textmeddelande eller för ett bekräftelsemeddelande om beviljande av lån eller för åtgärder som vidtas under kreditförhållandets gång, såsom beviljande av borgen eller framskjutande av förfallodagen. (RP:78/2012, s. 18).
När ansökan om borgen för konsumentkrediter hade förutsatt användning av en sms-tjänst mot extra avgift var det fråga om en textmeddelandetjänst som förbjuds i 7 kap. 13 § 2 mom. 3 punkten i konsumentskyddslagen (HD:2019:8, MD:8/20 (på finska).
Kommunikation per sms strider inte i sig mot god kreditgivningssed, förutsatt att det inte tas ut någon extra avgift av konsumenten (RP:78/2012, s. 18).
Vid telefonkommunikation som gäller ett avtal som ingåtts får konsumenten inte heller debiteras kostnader som överstiger taxan i konsumentens anslutningsavtal. Konsumenten har rätt att få ersättning av näringsidkaren för de telefonkostnader som överstigit taxan i konsumentens anslutningsavtal (KSL 2:14).
10.4 Kredit får inte marknadsföras på sådana villkor att kreditkostnaderna överstiger kapitalbeloppet
Det strider mot god kreditgivningssed att göra reklam för krediten på sådana villkor att kreditkostnaderna vid engångskrediter kan överstiga kapitalbeloppet eller vid fortlöpande krediter det kreditbelopp som konsumenten vid respektive tidpunkt har utnyttjat.
Enligt bestämmelsen är det förbjudet att göra reklam för krediter med t.ex. en så liten amorteringspost eller en så lång lånetid att kreditkostnaderna på de villkor som anges i reklamen vid engångskrediter blir större än kapitalet eller vid fortlöpande krediter större än det kreditbelopp som konsumenten vid respektive tidpunkt har utnyttjat. (RP 218/2022 rd, sidan 57)
10.5. Konsumenten ska garanteras tillräckligt med information på ett tydligt sätt
I bestämmelsen om god kreditgivningssed kompletteras även den informationsskyldighet som ställs på kreditgivaren på andra ställen i konsumentskyddslagen. God kreditgivningssed betonar kreditgivarens ansvar för att konsumenten får tillräckligt med information som stöd för sitt beslutsfattande (RP:24/2010, s. 34).
Kreditgivaren ska ge konsumenten en sådan tillräcklig och klar utredning som gör det möjligt att bedöma inte bara vilket av de kreditalternativ som kreditgivaren tillhandahåller som passar konsumenten bäst, utan också om konsumenten över huvud taget kan klara återbetalningen av krediten på ett ändamålsenligt sätt (RP: 24/2010, s. 34).
Kreditgivaren ska innan kreditavtalet tecknas utöver utredningar om krediten ge konsumenten tillräckliga och klara utredningar om de kompletterande tjänster som erbjuds i samband med krediten, t.ex. låneskyddsförsäkringar. Bindningsförfaranden är dock som sådana förbjudna enligt 7:13a i konsumentskyddslagen (RP 77/2016, s. 47–48).
Det är inte alltid tillräckligt att enbart ge konsumenten standardiserad information. Vid behov ska kreditgivaren för konsumenten också förklara kreditens centrala villkor och egenskaper, kreditens eventuella särskilda följder för konsumenten och följderna av att konsumenten försummar sina betalningar. En förklaring behöver ges i synnerhet när konsumenten begär om det eller då näringsidkaren själv upptäcker att konsumenten
uppenbarligen inte har förstått kreditvillkoren eller naturen eller innebörden av dessa. Förklaringen kan ges muntligen, skriftligen eller elektroniskt, förutsatt att det görs i det mest ändamålsenliga skedet av kreditansökningsprocessen (RP: 24/2010, s. 34–35).
Kreditgivaren ska också beakta bedömningen av konsumentens kreditvärdighet och eventuellt särskilt informationsbehov som framkommit på basis av det. (Unionens domstols avgörande i mål C-449/13).
10.6. Rådgivning för gäldenären och ansvarsfullt förhållningssätt till betalningsarrangemang
I händelse av försenad betalning ska kreditgivaren ge konsumenten information och råd om hur konsumenten kan undvika betalningssvårigheter och om hur situationer med betalningsoförmåga kan skötas. I praktiken kan detta göras till exempel i samband med en skriftlig betalningspåminnelse (RP:24/2010, s. 35).
God kreditgivningssed förutsätter också att kreditgivaren förhåller sig ansvarsfullt till betalningsarrangemang. Dessa är bl.a. att avtala om ny förfallodag, att minska den månatliga avbetalningssumman och förlänga lånetiden, att sammanföra krediter, att avtala om avbetalningsfria perioder och att ändra referensräntan för att sänka räntan. Kreditgivare har ingen skyldighet att samtycka till de föreslagna betalningsarrangemangen, men det kan inte anses tillbörligt med tanke på gäldenären att systematiskt neka till olika frivilliga arrangemang (RP:24/2010, s. 35).
Maximibeloppet för kostnader för förlängning av betalningstiden begränsas i KSL 7 kap. 17 b §, när förlängningen av betalningstiden görs innan fordran förfaller till betalning.
Även vid indrivning av fordringar ska förhållningssättet till betalningsarrangemang vara ansvarsfullt. Information som ges om påföljderna av en underlåten betalning eller om andra omständigheter av betydelse för gäldenären ska vara riktiga, relevanta och sanningsenliga (4 § i lagen om indrivning av fordringar).
När fordran har förfallit till betalning får kostnader för förlängning av betalningstiden eller andra indrivningsåtgärder tas ut av konsumenten högst till de maximibelopp som fastställs i lagen om indrivning av fordringar.
Dessutom innehåller 2 kap. 9 § i konsumentskyddslagen ett uttryckligt förbud att använda aggressiva förfaranden vid marknadsföring och i kundrelationen. Som aggressiva förfaranden kan anses förfaranden som försämrar konsumentens möjligheter att använda sig av sina rättigheter enligt avtal eller lag samt förekomsten av hot om att vidta åtgärder som inte är tillåtna enligt lag. Påtryckning kan ta sig uttryck t.ex. i att det är svårt eller t.o.m. omöjligt att kontakta näringsidkaren för reklamation efter att avtalet ingåtts (RP:32/2008, s. 27). Aggressiva förfaranden strider också mot god kreditgivningssed (KSL 7:13). Dessutom strider aggressiva förfaranden mot god indrivningssed (4 § i lagen om indrivning av fordringar).
Konsumentombudsmannen har ansett att kreditgivaren vid indrivningen av en separat avgift för utredningar som konsumenten begärt och som hänför sig till de grundläggande frågorna i kreditförhållandet har försämrat konsumentens möjligheter att utöva de rättigheter som grundar sig på detta avtal eller på lag och agerat i strid med god kreditgivningssed. (KKV/841/14.08.01.05/2022)
11. Förbud mot bindningsförfarande
Ett villkor för ett kreditanbud får inte vara att konsumenten också ingår ett avtal om någon annan finansiell tjänst eller tjänst av annat slag eller ett finansiellt instrument som erbjuds av kreditgivaren själv eller av någon annan näringsidkare på grundval av ett avtal eller annat arrangemang med kreditgivaren (bindningsförfarande). (KSL 7:13 a) (RP 77/2016, s. 47)
Enligt kreditinstitutslagen får ett kreditinstitut inte i sin verksamhet använda avtalsvillkor, om förvärv eller bruk av produkter som faller utanför kreditinstitutets verksamhetsområde, enligt en helhetsbedömning ur kundens synvinkel på ett osakligt sätt påverkar kundens kreditmöjligheter, ett avtals giltighetstid eller övriga avtalsvillkor eller om kundens rätt att ingå avtal med någon annan näringsidkare begränsas (kreditinstitutslagen 15:3.1).
12. Bedömning av kreditvärdighet och den information som används vid bedömningen
Innan ett kreditavtal ingås ska kreditgivaren bedöma om konsumenten har förutsättningar att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet. Bedömningen ska grundas på tillräckliga kreditupplysningsregisteruppgifter och andra uppgifter om konsumentens inkomster och övriga ekonomiska förhållanden. (KSL 7:14.1).
Syftet är att undvika att kreditgivaren beviljar kredit till konsumenter som saknar förutsättningar att klara återbetalningen av krediten.
Nödvändiga uppgifter för att bedöma konsumentens betalningsmån, och således också konsumentens återbetalningsförmåga, är utöver uppgifter om konsumentens inkomster och grunderna för inkomsterna, uppgifter om konsumentens utgifter, skulder och eventuella borgensansvar. Dessutom ska sådana omständigheter som inverkar på inkomstens kontinuitet, t.ex. förvärvsinkomsternas art, beaktas. Ju större lån det är fråga om, desto utförligare utredningar krävs (RP: 78/2012, s. 19).
Grundkravet är att kreditgivaren kontrollerar konsumentens anteckningar om betalningsstörningar. Dessutom har kreditgivaren en skyldighet att kontrollera kreditsökandens uppgifter från det positiva kreditupplysningsregistret. Kreditgivaren ska begära ett kreditupplysningsregisterutdrag om den kreditsökande ur det positiva kreditupplysningsregistret, som bland annat visar sökandens övriga krediter som anmälts till registret och sökandens inkomstuppgifter. Övriga nödvändiga uppgifter, såsom uppgifter om konsumentens utgifter eller uppgifter som saknas från det positiva kreditupplysningsregistret, ska inhämtas från konsumenten.
Kreditgivaren ska i varje enskilt fall och med beaktande av de särskilda omständigheterna i det fallet, bedöma huruvida nämnda uppgifter är tillräckliga för att bedöma kreditvärdigheten. Huruvida uppgifterna är tillräckliga kan variera beroende på omständigheterna vid kreditavtalets ingående, konsumentens personliga förhållanden och kreditbeloppet. Bedömningen av konsumentens kreditvärdighet kan göras utifrån bestyrkande handlingar som visar konsumentens ekonomiska situation. Rena påståenden från en konsument som inte stöds av några andra omständigheter kan emellertid inte i sig anses tillräckliga om de inte åtföljs av bestyrkande handlingar. (Unionens domstols avgörande i mål C-449/13). Kreditgivaren är skyldig att genom rimliga åtgärder sträva efter att säkerställa riktigheten av de uppgifter som konsumenten har gett.
Europeiska unionens domstol har bedömt kreditgivarens rätt till avtalad ränta och kostnader när den försummat sin skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet (C-679/18).
Dessutom ska en kreditgivare ange sina principer för lämnande av konsumentkrediter. Kreditgivaren får lämna kredit till en konsument endast om bedömningen av konsumentens kreditvärdighet visar att de skyldigheter som följer av ett kreditavtal sannolikt kommer att fullgöras på det sätt som avtalet förutsätter (KSL 7:16 a) (RP: 77/2016, s. 48).
13. Kreditförmedlarens skyldigheter
Med kreditförmedlare avses en annan näringsidkare än kreditgivaren som presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter och som på annat sätt bistår konsumenter vid ingåendet av kreditavtal eller som ingår kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning (KSL 7:7).
Om företaget de facto fungerar som kreditförmedlare genom att bistå konsumenten vid ingåendet av kreditavtal, är företaget en sådan kreditförmedlare som avses i lagen trots att det samarbetar med en annan kreditförmedlare. Man kan inte kringgå tvingande lagstiftning till förmån för konsumenten genom att sammanlänka avtal mellan olika aktörer och utveckla konstgjorda förfaranden som syftar till att vilseleda konsumenterna och fördunkla förståelsen för vilka företag konsumenten handlar med. (KKV/1149/14.08.01.05/2020)
Tjänster för konkurrensutsättning och jämförelse av kredit riktade till konsumenter ska betraktas som kreditförmedling när tjänsteleverantören bistår konsumenter att ingå ett kreditavtal genom att be samarbetspartners om erbjudanden och när den presenterar krediterbjudanden som erhållits till följd av konkurrensutsättningen för konsumenter.
Ett företag som erbjuder tjänster för jämförelse och konkurrensutsättning av kredit ska i sin reklam informera konsumenterna om krediterbjudanden på ett tydligt, synligt och kortfattat sätt när de presenterar all information som krävs enligt 7 kap. 8 § konsumentskyddslagen . Dessutom måste de kunna bevisa påståenden om förmånligare krediter som finns tillgängliga genom tjänsten och de besparingar som utlovats till konsumenten. Man får inte heller ge en bild av täckningen av jämförelsen som görs i tjänsten som inte stämmer ihop med verkligheten. (KKV/920/14.08.01.05/2018, KKV/918/14.08.01.05/2018 och KKV/1423/14.08.01.05/2021)
En central skyldighet som kreditförmedlaren ska uppfylla är att ange information som ges i reklam för konsumentkrediter. Om räntan för krediten, någon annan sifferuppgift som beskriver kostnaderna för krediten eller någon annan information om villkoren i kreditavtalet framgår av marknadsföringen, ska det av reklamen i detta fall framgå alla uppgifter i KSL 7:8.1 som anges ovan i punkt 5.1.
Kreditförmedlaren ska (å sin sida) iaktta KSL 7 kap. 8–11 §gällande skyldigheterna att lämna information i reklam för krediter och innan ett kreditavtal ingås samt 13 §paragrafen om god kreditgivningssed.
Vid saluföring av en specificerad konsumentkredit till ett bestämt pris ska även kreditgivaren och en eventuell kreditförmedlare framgå (KSL 2:8).
Dessutom ska en kreditförmedlare i sin marknadsföring informera om sin behörighet att förmedla konsumentkrediter, särskilt om uppgiften sköts som ombud för en eller flera angivna kreditgivare eller som oberoende kreditförmedlare (KSL 7:48).
Kreditförmedlaren ska vid marknadsföring av konsumentkrediter säkerställa att det är klart för konsumenten för vems räkning krediterna marknadsförs och kreditförmedlaren får inte vilseleda konsumenten i fråga om vilka företag konsumenten uträttar sina ärenden med. (KKV/1149/14.08.01.05/2020)
14. Skyldigheter för dem som har kreditförmedling som bisyssla
Med personer med kreditförmedling som bisyssla aves endast försäljare eller tjänsteleverantörer som fungerar som kreditförmedlare vid sidan av sitt huvudsakliga arbete. Sådana är till exempel möbel- eller bilförsäljare som arbetar för finansieringsbolags räkning.
Alla bestämmelser gällande informationsskyldighet ålägger inte direkt dem som har kreditförmedling som bisyssla. Vad som föreskrivs i KSL 9–11 §§ om kreditförmedlarens skyldighet att lämna information till konsumenten gäller inte dem som har kreditförmedling som bisyssla, d.v.s. de behöver till exempel inte tillhandahålla konsumenten standardiserad europeisk konsumentkreditinformation. (KSL 7:12).
Trots att de som har kreditförmedling som bisyssla inte har någon lagbestämd informationsskyldighet, kan kreditgivaren och kreditförmedlaren om de så önskar komma överens om att konsumenten får den information som
förutsätts enligt lagen av kreditförmedlaren i stället för av kreditgivaren. Kreditgivaren har dock i sista hand skyldighet att säkerställa att konsumenten får all den lagbestämda informationen från de som har kreditförmedling som bisyssla både i marknadsföringen och vid ingående av avtal (RP:24/2010, sidorna 32-33).
Även en indrivningsbyrå kan i vissa situationer betraktas som kreditförmedlare (EG-domstolens avgörande i frågan C-127/15).
15. Skyldigheter för förmedlare av person-till-person-lån
Med person-till -person-lån avses kredit som förmedlas från en näringsidkare till konsumenten, som beviljas av någon annan än en professionell kreditgivare. De som förmedlar person-till-person-lån ska säkerställa att bestämmelserna om konsumentkrediter i konsumentskyddslagen uppfylls.
I praktiken tillämpas, med undantag för KSL 7:16 a § alla samma bestämmelser på de som förmedlar person-till-person-lån som på kreditgivare (KSL 7:1.3).
En gäldenär som tagit ett person-till-person-lån får samma skydd mot höga dröjsmålsräntor och indrivningskostnader vid försenad betalning som en gäldenär som tagit annan konsumentkredit. (räntelag 4 §, lag om indrivning av fordringar 10 §)
Linjedragningen har upprättats år 2017 och uppdaterats 2023. Avsnitt 12 uppdaterat den 2.4.2024.