Tillhandahållande av konsumentkrediter

(2017, granskats 2019)

Innehåll

 

  1. Grundläggande regler för tillhandahållande av konsumentkrediter i korthet
  2. Utgångspunkter för riktlinjerna
  3. Tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen
  4. Bestämmelsernas tvingande natur och prioritetsordning
  5. Reklam för konsumentkrediter
    5.1 Information som ska anges i reklam för konsumentkrediter
    5.2 Kreditkostnader, effektiv ränta och kontantpris
    5.3 Information om krediten ska uppges klart, väl synligt och koncist
    5.4 Fortlöpande kredit, engångskredit, nyttighetsbunden kredit, avbetalning
  6. Reglering som begränsar priset på krediten
    6.1 Reglering som begränsar priset på krediten från och med 1.9.2019
    6.2 Räntetak som tillämpas på kreditavtal som ingåtts före 1.9.2019
  7. Information som ska ges innan ett kreditavtal ingås
  8. Ingående av kreditavtal
  9. God kreditgivningssed
    9.1 Förbud mot olämpliga lockelser och påtryckningar vid marknadsföring av krediter
    9.2 Beviljande av kredit får inte bestämma över marknadsföringen av andra nyttigheter
    9.3 Förbud mot sms-tjänst eller andra motsvarande kommunikationstjänster mot extra avgift
    9.4 Konsumenten ska garanteras tillräckligt med information på ett tydligt sätt
    9.5 Rådgivning för gäldenären och ansvarsfullt förhållningssätt till betalningsarrangemang
  10. Förbud mot bindningsförfarande
  11. Bedömning av kreditvärdighet
  12. Kreditförmedlarens skyldigheter

 

1. Grundläggande regler för tillhandahållande av konsumentkrediter i korthet

1.1. Av marknadsföringen ska framgå kreditgivaren och eventuell kreditförmedlare

1.2. Om information om kreditavtalets villkor framgår av reklamen, ska den effektiva räntan, krediträntan och andra räntekostnader, kreditbeloppet eller kreditgränsen, kreditavtalets löptid samt kreditens och kreditkostnadernas sammanlagda belopp och avbetalningarnas storlek anges samtidigt, så att informationen ges med ett representativt exempel

1.3. Information om krediten ska uppges klart, väl synligt och koncist

1.4. Begränsningar i olika reklammedel berättigar inte till avvikelse från att ge informationen

1.5. Alla kostnader som tas ut för krediten och som kreditgivaren känner till ska räknas in i den effektiva räntan

1.6. Maximibeloppet för kostnader som tas ut för krediten har begränsats

1.7. Konsumenten ska ges förhandsinformation om krediten i god tid innan kreditavtalet ingås

1.8. Kreditavtalet ska ingås skriftligt eller elektroniskt

1.9. Vid marknadsföring får olämpliga lockelser eller påtryckningar inte användas

1.10. Vid marknadsföring av krediten ska huvudbudskapet vara krediten och information om den

1.11. Vid marknadsföring av en annan vara eller tjänst får tillhandahållandet av krediten inte vara rådande

1.12. Kommunikationstjänster mot extra avgift kan inte användas i ärenden gällande kreditförhållandet

1.13. De centrala villkoren och egenskaperna i krediten ska vid behov förklaras separat för konsumenten

1.14. Beviljandet av krediten ska inte kopplas till anskaffning av en annan tjänst (förbud mot bindningsförfarande)

1.15. Beviljande av kredit förutsätter att konsumentens kreditvärdighet bedöms

1.16. Kredit får inte beviljas konsumenter, vilka inte har förutsättningar att betala tillbaka krediten

1.17. Kunden ska ges information och råd för att undvika betalningssvårigheter

2. Utgångspunkter för riktlinjen

I denna riktlinje förklaras tillämpningen av bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen (KSL) vid tillhandahållande av konsumentkrediter till konsumenter. De grundläggande principerna ska tillämpas vid alla former av tillhandahållande av konsumentkrediter som hör till tillämpningsområdet för KSL 7 kap.

Konsumentkrediter är alla krediter som näringsidkare tillhandahåller oavsett kreditform, kreditbelopp, löptid och kreditens användningssyfte.

Konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom omfattas av KSL 7 a kap. (RP 77/2016, s. 50). På konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom tillämpas dessutom vissa bestämmelser i KSL 7 kap. (KSL 7a: 31.1). Denna riktlinje har inte utarbetats med tanke på dessa krediter.

3.Tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen

Med konsumentkredit avses en sådan kredit som en näringsidkare (kreditgivaren) enligt avtal lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang (KSL 7:1.1).

Med konsumentkrediter likställs hyresavtal och andra avtal som ger konsumenten besittningen till en vara, om varans kontantpris och kreditkostnaderna enligt avtalsvillkoren ska betalas under hyresperioden eller om det framgår av villkoren att konsumenten kan bli ägare till varan på annat sätt när avtalet går ut (KSL 7:1.2).

Med konsumentkrediter likställs också sådan kredit som någon annan än kreditgivaren lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang, om krediten förmedlas till konsumenten av en näringsidkare (s.k. person-till-person-lån). Den näringsidkare som förmedlar krediten till konsumenten ska då se till att bestämmelserna i KSL 7 kap. iakttas i kreditförhållandet (KSL 7:1.3) (RP 77/2016, s. 44).

Närmare bestämmelser om begränsningar av tillämpningsområdet för bestämmelserna 7 kap. i konsumentskyddslagen finns i 1, 2 och 3 § i kap.

4. Bestämmelsernas tvingande natur och prioritetsordning

7 kap. i konsumentskyddslagen gällande konsumentkrediter är tvingande till förmån för konsumenten. En konsument kan inte försättas i en ofördelaktigare ställning jämfört med bestämmelserna i lagen ens med sitt samtycke (KSL 7:5).

Bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen är specialbestämmelser i förhållande till de allmänna bestämmelserna i 2 kap. i samma lag. Bestämmelserna i 2 kap. i konsumentskyddslagen har inte en begränsande betydelse för bestämmelserna i 7 kap. Bestämmelserna i 2 kap. i lagen tillämpas när det inte finns specialbestämmelser i 7 kap. gällande dem.

Bestämmelserna om finansiella tjänster och finansiella instrument i 6 a kap. i konsumentskyddslagen tillämpas parallellt med bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen.

Genom bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen verkställs direktivet 2008/48/EG om konsumentkreditavtal. Genom bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen föreskrivs en mer omfattande informationsskyldighet till fördel för konsumenterna än i direktivet.

5.  Reklam för konsumentkrediter

5.1. Information som ska anges i reklam för konsumentkrediter

När en specificerad konsumentkredit saluförs till ett bestämt pris ska kreditgivaren och en eventuell kreditförmedlare framgå av marknadsföringen (KSL 2:8 och 7:48).

Om räntan för krediten, någon annan sifferuppgift som beskriver kostnaderna för krediten eller någon annan information om villkoren i kreditavtalet framgår av reklamen, ska dessutom följande information framgå av reklamen (KSL 7:8.1):

  • den effektiva räntan på krediten,
  • krediträntan och övriga kreditkostnader,
  • kreditbeloppet eller kreditgränsen,
  • kreditavtalets löptid,
  • kontantpriset på nyttigheten och eventuell handpenning, om det är fråga om reklam för krediter för finansiering av köp av en bestämd nyttighet,kreditbeloppet och kreditkostnaderna sammanlagt och antalet avbetalningar.

Informationen ska motsvara de kreditvillkor som kreditgivaren normalt erbjuder (KSL 7:8.2).

Om det till exempel i en tv-reklam anges ”Alla bytesbilar nu med bara 1,5 % finansieringsränta”, men ingen annan information om krediten ges, står reklamen i strid med KSL 7:8.1. Detta beror på att krediträntan anges i reklamen, men att ingen annan information som förutsätts i KSL 7:8.1 anges.

Om variationsbredden för den ränta som erbjuds är till exempel mellan 24 och 46 procent, ska det exempel som beskriver de normala kreditvillkoren basera sig på en representativ kalkyl av beviljade krediter.

En ”kreditränta” enligt KSL 7:8.1 betyder en ränta i procent.

Övriga kreditkostnader” betyder enligt KSL 7:8.1 detaljerade uppgifter om alla betalningar som tillämpas och som inkluderas i de totala kreditkostnaderna som orsakas konsumenten. I reklamen ska således alla de betalningar som tillsammans med krediträntan utgör de totala kreditkostnaderna specificeras och preciseras.

Antalet avbetalningar” enligt KSL 7:8.1 betyder eurobeloppet på de enskilda betalningsposterna. Om den sista eller någon annan avbetalning till storleken avviker från andra avbetalningar, ska storleken på denna eller dessa avbetalningar framgå av reklamen tillsammans med de övriga avbetalningarna i euro.

Skyldigheten att uppge krediträntan innebär att räntan ska uppges som en procentuell räntesats som ska tillämpas på årlig basis på kreditbeloppet (KSL 7:6.4, RP 230/2018 rd, sidan 13 och artikel 3 i direktiv 2008/48/EG).

Ovan nämnda detaljerade informationsskyldighet föreligger inte när endast möjligheten att få konsumentkredit nämns i reklamen, till exempel genom att uppge kreditkort som giltigt betalningsmedel eller genom att nämna möjligheten till avbetalning.

Om det till exempel i samband med en bild av en bil uppges ”Kom och bekanta dig med våra förmånliga finansieringsvillkor på vår webbplats eller i vår affär”, förutsätts det inte att all information enligt KSL 7:8.1 anges, eftersom information om avtalsvillkoren inte anges i det.

5.2. Kreditkostnader, effektiv ränta och kontantpris

Med kreditkostnader avses summan av räntor, kostnader och andra avgifter som är kända för kreditgivaren och som konsumenten ska betala med anledning av konsumentkreditförhållandet; kostnaderna för försäkringar och andra kompletterande tjänster som är knutna till kreditavtalet räknas också med i kreditkostnaderna, om ett avtal om en kompletterande tjänst är en förutsättning för att krediten ska lämnas på de marknadsförda villkoren (KSL 7:6.1).

Marknadsdomstolen har i sin avgörandepraxis ansett att en avgiftsbelagd garanti som varit villkor för beviljande av kredit var en kompletterande tjänst enligt 7 kap. 6 § 1 mom. i konsumentskyddslagen, vars kostnader ska beaktas som en del kreditkostnaderna och således även vid beräkningen av den effektiva räntan (MD:701/14).

I Marknadsdomstolens avgörande MD:701/14 var det fråga om ett snabblåneföretags förfarande. Beviljandet av ett snabblån hade förutsatt en garanti. Som garanti kunde snabblåneföretaget godkänna en personborgen eller en avgiftsbelagd garanti som snabblåneföretagets samarbetspartner beviljade. Marknadsdomstolen ansåg att det var fråga om en i KSL 7:6.1 avsedd kompletterande tjänst, kreditgivaren kände till kostnaderna för den avgiftsbelagda garantin och ingående av ett avtal om avgiftsbelagd garanti hade varit en förutsättning för att beviljas krediten enligt de marknadsförda villkoren.

Med effektiv ränta avses en ränteprocent som fås genom att beräkna kreditkostnaderna som en årlig ränta på kreditbeloppet med beaktande av amorteringarna. Bestämmelser om beräkningen av den effektiva räntan och de antaganden som används vid beräkningen finns i justitieministeriets förordning om den effektiv räntan på konsumentkrediter 1123/2016. (KSL 7:6.3).

Konsumentombudsmannen har dragit upp en riktlinje enligt vilken den provision som debiteras när krediten utnyttjas måste beaktas i när den effektiva räntan anges i det allmänna marknadsföringsskedet av en fortlöpande kredit, även om det första uttaget skulle vara gratis eller förmånligare än eventuella därpå följande uttag (KKV/426/14.08.01.05/2016).

Konsumentombudsmannen ansåg att alla sådana kostnader vars slutliga belopp beror på konsumentens sätt att utnyttja krediten enligt dess villkor inte ska uteslutas från beräkningen av den effektiva räntan i det allmänna marknadsföringsskedet. Sådana kostnader är alltid i sig kända av kreditgivaren, eftersom de baserar sig på kreditgivarens standardvillkor och prissättning. Sättet på vilket sådana varierande kostnader behandlas vid beräkningen av den effektiva räntan fastställs enligt de standardiserade antaganden som definieras i förordningen om den effektiva räntan. Enligt II avdelningen 9 punkten i bilagan till förordningen, om olika räntesatser och avgifter erbjuds under en begränsad period eller för ett begränsat belopp, ska räntesatsen och avgifterna vara den högsta satsen/avgiften under kreditavtalets hela löptid.  Den normala provisionen per kreditutnyttjande kan därmed inte uteslutas från de kreditkostnader som ska beaktas utifrån ett avgiftsfritt första uttag som erbjuds konsumenten som en speciell förmån. Beloppet på uttagsprovisionen ska anses vara dess högsta pris enligt prislistan.

Det sammanlagda kreditbeloppet och storleken på kreditutnyttjandet avser samtliga belopp som konsumenten tillhandahålls. Det totala kreditbeloppet kan inte inkludera belopp som är avsedda för att uppfylla förbindelser som avtalats på grund av krediten, som administrativa kostnader, räntor eller andra slags avgifter och som de facto inte har betalats till konsumenten (Unionens domstols avgörande i mål C-377/14).

Europeiska kommissionen har upprättat ett tolkningsdokument för att beräkna den effektiva räntan SWD(2012) 128 final 8.5.2012.

Med kontantpris avses nyttighetens slutliga totalpris inklusive skatter och avgifter (KSL 2:8).

5.3. Information om krediten ska uppges klart, väl synligt och koncist

Om en enda ovan i punkt 5.1 nämnd uppgift om kreditavtalets villkor anges i reklamen, ska också alla andra lagstadgade uppgifter anges i reklamen på ett klart och väl synligt sätt samt som en koncis helhet. (KSL 7:8.2) (RP 77/2016, s. 45-46).

Kravet på att informationen ska lämnas i reklamen på ett klart, väl synligt och koncist sätt innebär att den information som ska lämnas i reklam för konsumentkrediter ska presenteras så att konsumenten har en faktisk möjlighet att utan svårighet se eller höra informationen samt utifrån den få en helhetsbild av den erbjudna krediten.

Kravet på klarhet och synlighet uppfylls till exempel inte om den information som avses i momentet eller en del av den presenteras i den nedre kanten av tv-bilden med så liten stil eller under så kort tid att genomsnittskonsumenten inte utan svårighet kan upptäcka den. Kraven uppfylls inte heller om den teckengrad eller den teckengrad kombinerad med bakgrundsfärg som används i tidningsreklam eller reklam vid vägkanterna leder till att genomsnittskonsumenten inte utan svårighet kan se texten. Kravet på koncishet är särskilt viktig när det gäller reklam på nätet. Den information som krävs får inte vara utspridd på olika håll på webbplatsen så att konsumenten inte utan svårighet ser den som en helhet. (RP 77/2016, s. 46).

Om det i en tv-reklam synligt anges ”Alla bytesbilar nu med bara 1,5 % finansieringsränta”, och de övriga villkoren på krediten anges i den nedre kanten av rutan under några sekunder, står reklamen i strid med KSL 7:8.1 och KSL 7:8.2. Detta beror på att krediträntan anges klart i reklamen, men att den övriga informationen som förutsätts i KSL 7:8.1 anges i det s.k. finstilta.

Om det på ett reklamplakat längs en gata synligt anges ”Alla bytesbilar nu med bara 1,5 % finansieringsränta”, varefter det konstateras ”Läs mer om våra finansieringserbjudanden på vår webbplats”, står reklamen i strid med KSL 7:8.1 och KSL 7:8.2. Detta beror på att krediträntan anges klart i reklamen, men att den övriga informationen som förutsätts i KSL 7:8.1 anges i övrig reklam. Bristerna kan inte heller motiveras med begränsningar i reklammedlet, eftersom sådana grunder inte har en begränsande betydelse för tillämpningen av KSL 7:8.

Om månadsbetalningens belopp anges på varje sida i en flersidig reklambilaga om möbler som information om krediten när det gäller betalning av möbeln, ska alla de uppgifter som förutsätts i KSL 7:8.1 anges som en helhet på varje sida.  Det är inte tillräckligt att informationen om krediten endast framgår i sin helhet på reklambilagans bakpärm.’

Enligt marknadsdomstolens avgörandepraxis används avståndet och förhållandena där konsumenter typiskt är avsedda att iaktta dessa reklamer vid bedömning av läsbarheten av texten i dessa reklamer (MD:224/12, MD:225/12).

I marknadsdomstolens avgörande MD:224/12 var det fråga om en reklamskylt längs en gata där det centrala budskapet utöver kreditens namn var ”Första lån 500 €” eller ”Betaltid 30–90 dagar”. Eftersom det i reklamerna inte framfördes alla uppgifter som förutsätts i KSL 7:8.1, stod marknadsföringen i strid med konsumentskyddslagen.

I marknadsdomstolens avgörande MD:225/12 var det också frågan om reklamer för snabblån längs en gata. I reklamskyltarna angavs en webbadress och under den kreditbeloppet ”50–2500€” eller ”återbetalningstid 7 dagar–24 mån.”. Dessa texter hade tagit nästan ¾ av reklamskyltarnas yta (reklamskyltarnas storlek var 80×120 cm). Reklamskyltarna innehöll annan information om krediten med en betydligt mindre teckengrad. Marknadsdomstolen konstaterade att avståndet och förhållandena där konsumenter typiskt är avsedda att iaktta dessa reklamer ska användas som grund för bedömningen när läsbarheten i dessa reklamer bedöms. Eftersom texten i den nedre kanten av reklamerna inte uppfyllde kravet på klarhet och att konsumenten med lätthet ska kunna upptäcka den, stod marknadsföringen i strid med konsumentskyddslagen.

Bestämmelserna i 2 kap. 7 § 2 mom. i konsumentskyddslagen om begränsningar gällande kommunikationsmediets begränsningar och näringsidkarens andra åtgärder för att ge konsumenten väsentlig information är bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen inte av betydelse när det gäller bedömningen av informationsskyldigheten (MD:224/12, MD:225/12).

En brist i en reklam för en kredit avhjälps inte med att konsumenten erbjuds en försäljare, broschyr, webbadress eller annat medel för att skaffa mer information. Det saknar också betydelse huruvida konsumenten omedelbart på grund av reklamen kan göra en anskaffning relaterad till krediten.

När lagstiftningen förutsätter att det i reklamen ska anges mycket detaljerad information om konsumentkrediten och att informationen uttryckligen ska ges på ett klart, synligt och koncist sätt, ska marknadsföraren fästa särskild vikt vid valet av reklammedier. Det är inte tillräckligt att all information ges på en och samma gång, utan det finns även stränga krav på vilket sätt informationen presenteras, dvs. klarhet och synlighet.

5.4. Fortlöpande kredit, engångskredit, nyttighetsbunden kredit, avbetalning

Fortlöpande kredit avser en konsumentkredit som fortlöpande tillhandahålls konsumenten upp till en på förhand överenskommen kreditgräns utan särskilt kreditbeslut av kreditgivaren (KSL 7:7).

En engångskredit är en annan konsumentkredit än fortlöpande kredit (KSL 7:7).

En nyttighetsbunden kredit är en konsumentkredit för förvärv av en konsumtionsnyttighet som säljaren eller den som utför en tjänst själv lämnar konsumenten eller som lämnas av någon annan näringsidkare enligt avtal som denne ingått med säljaren eller den som utför tjänsten eller något annat arrangemang som denne vidtagit och som gäller kreditgivning till konsumenter (KSL 7:7).

Med avbetalningsköp avses köp av varor där priset enligt köpeavtalet betalas i poster av vilka en eller flera förfaller till betalning efter det att varan har överlåtits till konsumenten (köparen) och genom vilket näringsidkaren (säljaren) förbehåller sig antingen rätten att återta varan om köparen försummar sin skyldighet enligt avtalet eller äganderätten till varan, till dess att priset i sin helhet, eller åtminstone en viss del även av de poster som förfaller till betalning efter det att varan har överlåtits, har betalats (KSL 7:7).

6.  Reglering som begränsar priset på krediten

6.1 Reglering som begränsar priset på krediten

från och med 1.9.2019 Från och med 1.9.2019 får räntan på den kredit som konsumenten utnyttjar inte avtalas vara högre än 20 procent (KSL 7:17a.1). Kreditbeloppet som konsumenten utnyttjar innebär det kreditbelopp från vilket de summor som faktiskt inte har överlåtits till konsumenten har uteslutits (EUT C-377/14).

Om konsumenten enligt avtalet ska betala andra kreditkostnader än räntekostnader för den kredit som konsumenten utnyttjar, får beloppet av dem per dag inte överstiga 0,01 procent av det kreditbelopp eller den kreditgräns som anges i kreditavtalet under kreditavtalets giltighetstid. Det får avtalas om ett belopp på 5 euro för andra kreditkostnader än räntekostnader för den kredit som konsumenten utnyttjar, under förutsättning att kredittiden enligt avtalet omfattar minst 30 dagar. De kostnader som beräknas enligt gränsen per dag får dock inte överstiga 150 euro per år, och kreditkostnader får inte tas ut hos konsumenten i förväg för en längre tid än ett år (KSL 7:17a.2-3). Gränsen för maximibeloppet per år av andra kreditkostnader än räntekostnader för den kredit som konsumenten utnyttjar är av praktisk betydelse när maximibeloppet per dag av andra kreditkostnader överstiger 150 euro per år (RP 230/2018 rd, sidan 30).

Om kreditgivaren eller kreditförmedlaren bryter mot gränserna som gäller maximibeloppet av kreditkostnaderna, är konsumenten inte skyldig att betala kreditränta eller andra kreditkostnader (KSL 7:17a.4).

Villkoren som gäller kreditens pris ska vara klart och begripligt formulerade. Om kreditgivaren till exempel tar ut kreditkostnader som är av olika typ eller har olika belopp kan kreditvillkoren bli obegripliga oberoende av huruvida gränserna för maximibeloppet av kreditkostnaderna överskrids eller inte. Genom att ha en enkel och klar struktur på prissättningen av krediten kan kreditgivaren bäst försäkra sig om att den agerar på det sätt som förutsätts i konsumentskyddslagen (RP 230/2018 rd, sidan 16).

Regleringen som begränsar ränta på den kredit som konsumenten utnyttjar och andra kreditkostnader tillämpas på konsumentkreditavtal som ingåtts 1.9.2019 eller senare. Regleringen tillämpas inte på bostadskrediter med realsäkerhet (KSL 7a:31) och inte heller på avbetalningsköp där föremål för köpet är ett trafikmedel som ska registreras i det trafik- och transportregister som avses i lagen om transportservice (320/2017) jämte eventuell tilläggsutrustning, om inte konsumenten på grundval av avtalet om avbetalningsköp också har rätt att ta ut penningmedel (KSL 7:3.4).

6.2 Räntetak som tillämpas på kreditavtal som ingåtts före 1.9.2019

På kreditavtal som ingåtts före 1.9.2019 tillämpas i regel den tidigare formuleringen i KSL 7 kap. 17 a §: Om kreditbeloppet eller kreditgränsen är under 2 000 euro, får kreditens effektiva ränta enligt kreditavtalet vara högst den referensränta som avses i 12 § i räntelagen utökad med 50 procentenheter. Räntetaket tillämpas på nyttighetsbundna krediter endast om konsumenten med stöd av kreditavtalet också har rätt att ta ut penningmedel.

7. Information som ska ges innan ett kreditavtal ingås

Utöver vad som bestäms om informationsskyldighet någon annanstans i lag ska kreditgivaren och kreditförmedlaren i god tid innan ett kreditavtal ingås, på blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” i varaktig form ge konsumenten information om kreditgivaren, krediten, den nyttighet som krediten avser, påföljderna vid avtalsbrott och konsumentens rättigheter (KSL 7:9.1).

Beroende på fallet kan dessutom bestämmelserna i 6 a kap. i konsumentskyddslagen, lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation samt betaltjänstlagen tillämpas (RP:24/2010, s. 31–32).

Se t.ex. marknadsdomstolens beslut MD:257/09, där ett företag förbjöds att använda snabblån via sms när det erbjöd ett förfaringssätt där företaget under låneförhandlingsförfarandet inte lämnar förhandsinformation enligt KSL 6 a kap. 6–9 § och avtalsvillkor enligt 11 § 1 mom. i god tid till konsumenten personligen, skriftligen eller elektroniskt på ett sådant sätt att konsumenten kan spara och återge dem i oförändrad form.

Unionens domstol har i förhandsavgörandet i mål C-49/11 bedömt sättet som informationen lämnas på och begreppet varaktigt medium (jfr KSL 7:9.1). Enligt domstolen uppfyller ett förfarande där informationen är tillgänglig endast via en hyperlänk till företagets webbplats inte kravet på varaktigt medium, eftersom företaget i detta fall inte ”lämnar” informationen och konsumenten inte ”får” den. Se även HD:2016:73.

Processen för ansökan om kredit kan till exempel styra konsumentens att spara och skriva ut förhandsinformationen och avtalsvillkoren. Alternativt kan informationen sändas till kunden per e-post (RP 24/2010, s. 30). Konsumentombudsmannen betonar dock att uppgifterna alltid dessutom på ett naturligt sätt ska vara framlagda i kreditansökningsprocessen.

8. Tecknande av kreditavtal

Ett kreditavtal ska ingås skriftligen och konsumenten ska få ett exemplar av avtalet. Ett avtal får också ingås på elektronisk väg på ett sådant sätt att konsumenten kan spara och återge avtalet i oförändrad form (KSL 7:17.1)

Följande information ska lämnas i ett konsumentkreditavtal (KSL 7:17.2)

  • uppgifter om parterna i kreditavtalet,
  • uppgifter om de omständigheter som avses i 7 kap. 9 §,
  • övriga avtalsvillkor,
  • uppgifter om villkoren för utövandet av ångerrätten,
  • uppgifter om uppsägning eller annan avslutning av kreditavtalet,
  • uppgifter om rättsmedel och tillsynsmyndighet

Närmare bestämmelser om den information som ska lämnas i avtalet utfärdas genom förordning av statsrådet. Ränta och avgifter som grundar sig på kreditförhållandet får inte tas ut av konsumenten, om det inte har överenskommits det konsumentkreditavtalet (KSL 7:17.3).

Högsta domstolen har i sitt beslut HD:2016:73 yttrat sig om formkraven på konsumentkreditavtal och konstaterat att om kreditgivaren inte har sett till att konsumenten på ett varaktigt sätt får konsumentkreditavtalet, får kreditgivaren inte ta ut några kreditkostnader.

Innan ett avtal om konsumentkredit ingås ska kreditgivaren noggrant kontrollera den sökandes identitet. Om identiteten kontrolleras elektroniskt, ska kreditgivaren använda en identifieringsmetod som uppfyller kraven i 8 § i lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (617/2009) (KSL 7:15.1).

9. God kreditgivningssed

Kreditgivaren ska handla ansvarsfullt vid kreditgivningen (KSL 7:13.1).
Ansvaret sträcker sig till alla skeden av kreditförhållandet, från marknadsföring till att kreditavtalet ingås och eventuella problem utreds. Bestämmelsen är en flexibel norm och kompletterar bestämmelserna i 2 och 3 kap. i konsumentskyddslagen samt övriga bestämmelser i 7 kap. (RP:24/2010, s. 33).

I 7 kap. 13 § 2 mom. 1–5 punkterna anges följande förfaringssätt som det särskilt förutsätts att ska iakttas:

9.1. Förbud mot olämpliga lockelser och påtryckningar vid marknadsföring av krediter

Huvudbudskapet i marknadsföringen av krediten ska vara den kredit som erbjuds och presentationen av den. Användningen av olika tilläggsförmåner såsom lotterier, pris och annat som ges på köpet i samband med marknadsföringen av krediter, så att tilläggsförmånerna spelar en viktig roll, ska anses vara förbjudna marknadsföringsmetoder (RP: 24/2010, s. 34).

Erbjudande av rabatt eller någon annan särskild förmån för konsumenten i omedelbart samband med betalningen av nyttigheten, om förmånen endast gäller dem som betalar med kredit, är också förbjudet. Som sådana direkta förmåner ska inte anses försäkringar som erbjuds konsumenten i samband med krediten, såsom rese- eller köpskyddsförsäkringar (RP:24/2010, s. 34).

Om rabatt eller någon annan särskild förmån kan fås endast genom poäng som beviljas inom stamkundssystem eller på något annat motsvarande sätt och förmånen således inte erbjuds konsumenten direkt, ska systemen inte i sig anses strida mot god kreditgivningssed (RP:24/2010, s. 34).

Det strider mot god kreditgivningssed att marknadsföra krediten som riskfri eller som en bekymmersfri lösning (RP: 24/2010, sidor 33).

Marknadsdomstolen har i sitt avgörande som meddelats med stöd av KSL 2:3 om marknadsföring av snabblån MD:257/09 bland annat konstaterat att näringsidkaren i sin verksamhet även ska beakta konsumentens förmån, dvs. iaktta lojalitetskravet i förhållande till konsumenten både när avtalet ingås och under avtalsförhållandet. I marknadsföringen av konsumentkrediter ska ett allmänt godkänt behörigt förfaringssätt i näringsförfarande anses vara ett förfarande som möjliggör tillgång till information och omdöme. Marknadsdomstolen ansåg att det svarande företagets marknadsföring, där snabbheten i att lyfta ett snabblån och tillgången till lån dygnet runt hade betonats, inte på ett tillräckligt sätt hade beaktat konsumentens förmån.

9.2. Beviljande av kredit får inte bestämma över marknadsföringen av andra nyttigheter

Det strider mot god kreditgivningssed att använda kreditgivningen som ett huvudsakligt argument vid marknadsföringen av andra konsumtionsnyttigheter (RP: 24/2010, s. 34).
Marknadsdomstolen har i sitt beslut som meddelats med stöd av KSL 7 kap.

MD:1988:6 förbjudit en näringsidkare att marknadsföra bilar så att den kredit som erbjuds för att köpa bilarna utgör huvudbudskapet i marknadsföringen. Endast bilarnas namn hade nämnts i en tidningsannons och radioreklam för de marknadsförda bilarna. Reklamens övriga innehåll gällde den kredit som erbjöds och dess villkor.

9.3. Förbud mot sms-tjänst eller andra motsvarande kommunikationstjänster mot extra avgift

Det strider mot god kreditgivningssed att kreditgivaren eller kreditförmedlaren använder sms-tjänster, mms-tjänster eller andra motsvarande kommunikationstjänster mot extra avgift vid beviljande av kredit eller vid annan kommunikation i anslutning till kreditförhållandet (RP:78/2012, s. 18).

Förbudet innebär att avgifter inte får tas ut av konsumenten för låneansökningar som gjorts per sms eller för ett bekräftelsemeddelande för lånet eller för att åtgärder senare under ett pågående kreditförhållande vidtas per sms, t.ex. beviljande av garanti eller flyttning av förfallodagen (RP:78/2012, s. 18).

Kommunikation per sms strider inte i sig mot god kreditgivningssed, förutsatt att det inte tas ut någon extra avgift av konsumenten (RP:78/2012, s. 18).

9.4. Konsumenten ska garanteras tillräckligt med information på ett tydligt sätt

I bestämmelsen om god kreditgivningssed kompletteras även den informationsskyldighet som ställs på kreditgivaren på andra ställen i konsumentskyddslagen. God kreditgivningssed betonar kreditgivarens ansvar för att konsumenten får tillräckligt med information som stöd för sitt beslutsfattande (RP:24/2010, s. 34).

Kreditgivaren ska ge konsumenten en sådan tillräcklig och klar utredning som gör det möjligt att bedöma inte bara vilket av de kreditalternativ som kreditgivaren tillhandahåller som passar konsumenten bäst, utan också om konsumenten över huvud taget kan klara återbetalningen av krediten på ett ändamålsenligt sätt (RP: 24/2010, s. 34).

Kreditgivaren ska innan kreditavtalet tecknas utöver utredningar om krediten ge konsumenten tillräckliga och klara utredningar om de kompletterande tjänster som erbjuds i samband med krediten, t.ex. låneskyddsförsäkringar. Bindningsförfaranden är dock som sådana förbjudna enligt 7:13a i konsumentskyddslagen (RP 77/2016, s. 47–48).

Det är inte alltid tillräckligt att enbart ge konsumenten standardiserad information. Vid behov ska kreditgivaren för konsumenten också förklara kreditens centrala villkor och egenskaper, kreditens eventuella särskilda följder för konsumenten och följderna av att konsumenten försummar sina betalningar. En förklaring behöver ges i synnerhet när konsumenten begär om det eller då näringsidkaren själv upptäcker att konsumenten
uppenbarligen inte har förstått kreditvillkoren eller naturen eller innebörden av dessa. Förklaringen kan ges muntligen, skriftligen eller elektroniskt, förutsatt att det görs i det mest ändamålsenliga skedet av kreditansökningsprocessen (RP: 24/2010, s. 34–35).

Kreditgivaren ska också beakta bedömningen av konsumentens kreditvärdighet och eventuellt särskilt informationsbehov som framkommit på basis av det. (Unionens domstols avgörande i mål C-449/13).

9.5. Rådgivning för gäldenären och ansvarsfullt förhållningssätt till betalningsarrangemang

I händelse av försenad betalning ska kreditgivaren ge konsumenten information och råd om hur konsumenten kan undvika betalningssvårigheter och om hur situationer med betalningsoförmåga kan skötas. I praktiken kan detta göras till exempel i samband med en skriftlig betalningspåminnelse (RP:24/2010, s. 35).

God kreditgivningssed förutsätter också att kreditgivaren förhåller sig ansvarsfullt till betalningsarrangemang. Dessa är bl.a. att avtala om ny förfallodag, att minska den månatliga avbetalningssumman och förlänga lånetiden, att sammanföra krediter, att avtala om avbetalningsfria perioder och att ändra referensräntan för att sänka räntan. Kreditgivare har ingen skyldighet att samtycka till de föreslagna betalningsarrangemangen, men det kan inte anses tillbörligt med tanke på gäldenären att systematiskt neka till olika frivilliga arrangemang (RP:24/2010, s. 35).

Även vid indrivning av fordringar ska förhållningssättet till betalningsarrangemang vara ansvarsfullt. Information som ges om påföljderna av en underlåten betalning eller om andra omständigheter av betydelse för gäldenären ska vara riktiga, relevanta och sanningsenliga (4 § i lagen om indrivning av fordringar).

Maximibeloppet för kostnader för förlängning av betalningstiden begränsas i KSL 7 kap. 17 b §, när förlängningen av betalningstiden görs innan fordran förfaller till betalning. När fordran har förfallit till betalning får kostnader för förlängning av betalningstiden eller andra indrivningsåtgärder tas ut av konsumenten högst till de maximibelopp som fastställs i lagen om indrivning av fordringar.

Dessutom innehåller 2 kap. 9 § i konsumentskyddslagen ett uttryckligt förbud att använda aggressiva förfaranden vid marknadsföring och i kundrelationen. Som aggressiva förfaranden kan anses förfaranden som försämrar konsumentens möjligheter att använda sig av sina rättigheter enligt avtal eller lag samt förekomsten av hot om att vidta åtgärder som inte är tillåtna enligt lag. Påtryckning kan ta sig uttryck t.ex. i att det är svårt eller t.o.m. omöjligt att kontakta näringsidkaren för reklamation efter att avtalet ingåtts (RP:32/2008, s. 27). Aggressiva förfaranden strider också mot god kreditgivningssed (KSL 7:13). Dessutom strider aggressiva förfaranden mot god indrivningssed (4 § i lagen om indrivning av fordringar).

10. Förbud mot bindningsförfarande

Ett villkor för ett kreditanbud får inte vara att konsumenten också ingår ett avtal om någon annan finansiell tjänst eller tjänst av annat slag eller ett finansiellt instrument som erbjuds av kreditgivaren själv eller av någon annan näringsidkare på grundval av ett avtal eller annat arrangemang med kreditgivaren (bindningsförfarande). (KSL 7:13 a) (RP 77/2016, s. 47)

Med bindningsförfarande avses erbjudande eller försäljning av ett kreditavtal i ett paket med andra separata finansiella produkter eller tjänster eller andra tjänster där kreditavtalet inte görs tillgängligt för konsumenten separat. (RP 77/2016, s. 47)

Enligt kreditinstitutslagen får ett kreditinstitut inte i sin verksamhet använda avtalsvillkor, om förvärv eller bruk av produkter som faller utanför kreditinstitutets verksamhetsområde, enligt en helhetsbedömning ur kundens synvinkel på ett osakligt sätt påverkar kundens kreditmöjligheter, ett avtals giltighetstid eller övriga avtalsvillkor eller om kundens rätt att ingå avtal med någon annan näringsidkare begränsas (kreditinstitutslagen 15:3.1).

11. Bedömning av kreditvärdighet och den information som används vid bedömningen

Innan ett kreditavtal ingås ska kreditgivaren bedöma om konsumenten har förutsättningar att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet. Bedömningen ska grundas på tillräckliga uppgifter om konsumentens inkomster och övriga ekonomiska omständigheter (KSL 7:14.1).

Syftet är att undvika att kreditgivaren beviljar kredit till konsumenter som saknar förutsättningar att klara återbetalningen av krediten.

Nödvändiga uppgifter för att bedöma konsumentens betalningsmån, och således också konsumentens återbetalningsförmåga, är utöver uppgifter om konsumentens inkomster och grunderna för inkomsterna, uppgifter om konsumentens utgifter, skulder och eventuella borgensansvar. Dessutom ska sådana omständigheter som inverkar på inkomstens kontinuitet, t.ex. förvärvsinkomsternas art, beaktas. Ju större lån det är fråga om, desto utförligare utredningar krävs (RP: 78/2012, s. 19).

Kreditgivaren ska alltid kontrollera de kreditupplysningar som gäller konsumenten. Kreditgivaren är skyldig att genom rimliga åtgärder sträva efter att säkerställa riktigheten av de uppgifter som konsumenten har gett. Det är alltså inte tillräckligt att kreditsökanden i sin låneansökan på internet bara ombeds sätta ett kryss i rutan att han har regelbundna inkomster av en viss storlek (RP:78/2012, s. 19).

Konsumentombudsmannen har ansett att uppgifterna om de nya konsumentkundernas inkomster ska kontrolleras på ett tillräckligt sätt och för en tillräcklig lång tid i fråga om inkomster som är relevanta med tanke på beviljandet av krediten, oberoende av storleken på krediten. Detta kan göras till exempel genom att be konsumenten om löne- eller pensionsbesked (KKV/737/14.08.01.05/2016).

Dessutom ska en kreditgivare ange sina principer för lämnande av konsumentkrediter. Kreditgivaren får lämna kredit till en konsument endast om bedömningen av konsumentens kreditvärdighet visar att de skyldigheter som följer av ett kreditavtal sannolikt kommer att fullgöras på det sätt som avtalet förutsätter (KSL 7:16 a) (RP: 77/2016, s. 48).

Kreditgivaren ska i varje enskilt fall och med beaktande av de särskilda omständigheterna i det fallet, bedöma huruvida nämnda uppgifter är tillräckliga för att bedöma kreditvärdigheten. Huruvida uppgifterna är tillräckliga kan variera beroende på omständigheterna vid kreditavtalets ingående, konsumentens personliga förhållanden och kreditbeloppet. Bedömningen av konsumentens kreditvärdighet kan göras utifrån bestyrkande handlingar som visar konsumentens ekonomiska situation. Rena påståenden från en konsument som inte stöds av några andra omständigheter kan emellertid inte i sig anses tillräckliga om de inte åtföljs av bestyrkande handlingar. (Unionens domstols avgörande i mål C-449/13).

12. Kreditförmedlarens skyldigheter

Med kreditförmedlare avses en annan näringsidkare än kreditgivaren som presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter och som på annat sätt bistår konsumenter vid ingåendet av kreditavtal eller som ingår kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning (KSL 7:7).

En näringsidkare som förmedlar kredit till en konsument ska alltså t.ex. se till att man i kreditförhållandet iakttar KSL 7 kap. 8–11 § om skyldigheterna att lämna information i reklam för krediter och innan ett kreditavtal ingås, 13 § om god kreditgivningssed, 14 § om bedömning av kreditvärdigheten, 15 och 16 § om kontroll av kreditsökandens identitet, 17 § om ingående av kreditavtal och 17 a § om räntetak (RP 77/2016, s. 45).

Alla bestämmelser om informationsskyldighet förpliktar inte direkt dem som har kreditförmedling som bisyssla, t.ex. möbel- och bilhandlare som handlar för finansbolags räkning. De behöver till exempel inte lämna förhandsinformation till konsumenten med blanketten Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation. Kreditgivaren är i sista hand skyldig att se till att konsumenten alltid får alla uppgifter av kreditförmedlaren som lagen förutsätter såväl vid marknadsföring som när avtalet ingås (RP: 24/2010, s. 32–33). Även en inkassobyrå kan i vissa fall anses vara kreditförmedlare (Unionens domstols avgörande i mål C-127/15).

En central skyldighet som kreditförmedlaren ska uppfylla är att ange information som ges i reklam för konsumentkrediter. Om räntan för krediten, någon annan sifferuppgift som beskriver kostnaderna för krediten eller någon annan information om villkoren i kreditavtalet framgår av marknadsföringen, ska det av reklamen i detta fall framgå alla uppgifter i KSL 7:8.1 som anges ovan i punkt 5.1.

Vid saluföring av en specificerad konsumentkredit till ett bestämt pris ska även kreditgivaren och en eventuell kreditförmedlare framgå (KSL 2:8).

Dessutom ska en kreditförmedlare i sin marknadsföring informera om sin behörighet att förmedla konsumentkrediter, särskilt om uppgiften sköts som ombud för en eller flera angivna kreditgivare eller som oberoende kreditförmedlare (KSL 7:48).

Riktlinjen drogs upp 2017 och reviderades i behövlig utsträckning i samband med ändringen av konsumentskyddslagen (596/2019) 2019.