En näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare som bryter mot bestämmelserna i 5 eller 7 § eller i artikel 101 eller 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska åläggas att betala en påföljdsavgift, om inte förfarandet ska anses vara obetydligt eller om det annars anses omotiverat att bestämma en påföljdsavgift för att trygga konkurrensen (KL 12 § 1 mom.).
Olika bolag som tillhör samma koncern bildar en enda ekonomisk enhet. En påföljdsavgift kan påföras moderbolaget till ett företag som deltagit i överträdelsen till exempel i ett sådant fall då moderbolaget utövar faktisk bestämmanderätt i dotterbolaget. Om moderbolaget till det bolag som deltagit i en överträdelse av konkurrensreglerna anses bära ansvaret för överträdelsen, föreslås och bestäms en påföljdsavgift i regel för både moderbolaget och dotterbolaget, så att de solidariskt ansvarar för påföljdsavgiften (RP 88/2010 rd, s. 57).
Det faktum att en påföljdsavgift bestämts för en sammanslutning av näringsidkare hindrar inte bestämmandet av en påföljdsavgift också för enskilda näringsidkare som har varit delaktiga i överträdelsen genom att begå eller att upprätthålla den (RP 88/2010 rd, s. 57)
Påföljdsavgift kan bestämmas också för en näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare till vilken den näringsverksamhet som var delaktig i överträdelsen har övergått till följd av ett företagsförvärv eller något annat företagsarrangemang (KL 12 § 2 mom.) En näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare som varit delaktig i en överträdelse kan inte bli fri från ansvaret genom en ändring av bolagsformen eller namnet. Ansvaret upphör inte heller i det fall att en part som varit delaktig i överträdelsen övergått till en ny ägare till följd av ett företagsförvärv. Frågan om vem som är ansvarig för en överträdelse av konkurrensreglerna avgörs från fall till fall (RP 88/2010 rd, s. 58).
Påföljdsavgiften bestäms av marknadsdomstolen på framställning av Konkurrens- och konsumentverket. Avgiften ska betalas till staten. (KL 12 § 3 mom.).
Utgångspunkten vid fastställandet av påföljdsavgift är att påföljdsavgiften ska ha en tillräcklig allmän- och specialpreventiv verkan. Påföljdsavgiftens belopp baserar sig på en helhetsbedömning, och när det bestäms ska hänsyn tas till bl.a. överträdelsens art och omfattning, det klandervärda i gärningen samt överträdelsens varaktighet (KL 13 §). Påföljdsavgiften får för var och en av de näringsidkare eller sammanslutningar av dessa som varit delaktiga i konkurrensbegränsningen vara högst 10 procent av omsättningen för det år näringsidkaren eller sammanslutningen senast var delaktig i överträdelsen (KL 13 §).
I sina riktlinjer för prövning av påföljdsavgiftens storlek har Konkurrensverket beskrivit i 2011 vilka omständigheter som beaktas när påföljdsavgiftens storlek bestäms.
Riktlinjer för prövning av påföljdsavgiftens storlek
Nedsättning av påföljdsavgiften i andra än kartellfall
Den påföljdsavgift som bestäms för en näringsidkare kan nedsättas om näringsidkaren i en betydande utsträckning bistår Konkurrens- och konsumentverket med utredningen av en begränsning. Därmed kan en näringsidkare genom att bistå Konkurrens- och konsumentverket med utredningen av en konkurrensbegränsning försöka påverka storleken av den påföljdsavgift som bestäms för honom.
Enligt 18 § i konkurrenslagen kan Konkurrens- och konsumentverket göra en framställning om påföljdsavgift som är lägre än den annars skulle vara för en näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare eller avstå från en framställning om påföljdsavgift, om näringsidkaren eller sammanslutningen av näringsidkare i en betydande utsträckning har bistått Konkurrens- och konsumentverket med utredningen av en konkurrensbegränsning. Marknadsdomstolen kan då bestämma en påföljdsavgift som är lägre än den annars skulle vara eller avstå från att bestämma en påföljdsavgift.
Konkurrenslagens 18 § tillämpas på andra än kartellfall. Konkurrenslagens bestämmelser om befrielse från och nedsättning av påföljdsavgift i konkurrensfall behandlas nedan.
Befrielse från och nedsättning av påföljdsavgift i kartellfall
Bestämmelserna i konkurrenslagen ger näringsidkare som är med i hemliga karteller möjlighet att lämna kartellen och, om förutsättningarna i konkurrenslagen uppfylls, antingen helt befrias från eller få nedsättning i den påföljdsavgift som bestäms på grund av konkurrensbegränsningen. Förutsättningen är att näringsidkaren lämnar kartellen och uppfyller konkurrenslagens förutsättningar för befrielse eller nedsättning.
Var den första att lämna kartellen
Exempel på utdömda påföljdsavgifter
Asfalt
Högsta förvaltningsdomstolen fann att det åren 1994–2002 fanns en landsomfattande kartell i Finland, i vilken alla de största och viktigaste branschaktörerna medverkade. Företagens konstaterades ha gjort sig skyldiga till allvarlig, långvarig och omfattande uppdelning av marknaden och anbudssamarbete som var oförenligt med lagen om konkurrensbegränsningar. HFD ålade Lemminkäinen Abp, VLT Trading Oy (tidigare Valtatie Oy), NCC Roads Oy, Skanska Asfaltti Oy, SA-Capital Oy, Rudus Asfaltti Oy och Super Asfaltti Oy att betala sammanlagt 82,55 miljoner euro i påföljdsavgifter. HFD bedömde förseelsens art, omfattning och varaktighet separat för varje enskilt företag. Vid bestämmandet av påföljdsavgifternas nivå fäste HFD vikt vid bl.a. följande:
1) hade företaget självmant gått med i kartellen
2) hur aktivt agerade företaget i kartellen
3) utövade företaget påtryckningar på andra för att de skulle komma med i kartellen, försökte det försvåra marknadstillträdet för nya företagare
4) hade företaget marknadsinflytande och därav följande reell möjlighet att väsentligt påverka asfaltmarknadens funktion och andra asfaltbolags ställning
5) hur stor var företagets omsättning inom asfaltverksamheten
6) vilken var den geografiska och tidsmässiga dimensionen för företagets medverkan i kartellen
HFD beaktade även bevisen på kartellens skadlighet, men konstaterade att bestämmandet av påföljdsavgift inte förutsätter att man utreder omfattningen av den skada som kartellen orsakat eller å andra sidan den ekonomiska fördel som kartellmedlemmarna uppnått. Däremot kan de ovannämnda omständigheterna påverka storleken på den påföljdsavgift som bestäms.
HFD konstaterade även följande:
1) Eftersom konkurrensbegränsningen till sin art, omfattning och varaktighet var den hittills allvarligaste finländska konkurrensbegränsning som domstolen behandlat, har tidigare beslut om påföljdsavgift inte kunnat skapa en berättigad förväntan på den rådande påföljdsavgiftsnivån för konkurrensbegränsningar av det nu aktuella slaget.
2) Bolagen kan inte befria sig från sitt konkurrensrättsliga ansvar genom diverse frivilliga företagsregleringar.
Skog
Marknadsdomstolen ansåg att skogsbolagen Metsäliitto Osuuskunta, Stora Enso Abp och UPM-Kymmene Abp gjorde sig skyldiga till landsomfattande förbjudet prissamarbete och utbyte av information under åren 1997–2004 vid anskaffningen av virkesråvara. Det var fråga om en priskartell på inköparsidan. I enlighet med Konkurrensverkets framställning om påföljdsavgift ålade marknadsdomstolen Stora Enso Abp att betala 30 miljoner euro och Metsäliitto Osuuskunta att betala 21 miljoner euro i påföljdsavgifter. UPM-Kymmene Abp var den första att avslöja kartellen för verket och befriades från påföljdsavgift efter att ha uppfyllt samtliga förutsättningar i systemet för befrielse från påföljdsavgift. Metsäliitto Osuuskunta bistod verket med utredningen av ärendet, varför dess påföljdsavgift nedsattes med 30 procent.
Vid bestämmandet av påföljdsavgift fäste marknadsdomstolen vikt vid bl.a. följande omständigheter:
1) företagens representanter var åren 1997–2004 medvetna om de krav konkurrenslagstiftningen ställer på företagsverksamhet
2) i tolkningen av lagen om konkurrensbegränsningar fanns inga sådana oklarheter som skulle ha gjort att företagens representanter saknade förutsättningar att veta vilken typ av verksamhet som är oförenlig med konkurrensreglerna.
3) år 2001 dömdes bolagen att betala påföljdsavgift för likartad verksamhet, men bolagen fortsatte med den förbjudna verksamheten
4) förseelsen pågick i mer än sju år, verksamheten var landsomfattande
5) det var fråga om storföretag med internationell verksamhet och betydande omsättning och med en dominerande marknadsandel på den finländska marknaden för inköp av virkesråvara
Abonnentförbindelser
I sitt beslut om Elisa Communications Abp:s missbruk av dominerande ställning beaktade konkurrensrådet som förmildrande omständighet att marknaden för abonnentförbindelser i praktiken hade uppstått först när lagstiftningen föreskrev om skyldigheten att hyra ut dem till konkurrenter, och därför fanns det inga färdiga kostnadsgrunder för prissättningen. Å andra sidan har principerna om skälig och kostnadsmotsvarig prissättning skrivits in i lagstiftningen redan 1992 och Elisas förfarande visade en strävan att utestänga konkurrenter. Rådet ansåg det vara en försvårande omständighet att Elisa samtidigt hade gynnat sig själv i fråga om samma produkt som man hade överprissatt för konkurrenterna, vilket hade hindrat konkurrenter från att etablera sig på marknaden. Konkurrensbegränsningens allvarlighet underströks även av att begränsningen gällde skyldigheten att öppna nätet, vilket är en hörnsten i hela telelagstiftningen. Elisa hade dessutom fortsatt med sitt lagstridiga förfarande även efter att Konkurrensverket skriftligt hade meddelat bolaget om de grunder på vilka verket ansåg att förfarandet var förbjudet. – Konkurrensverket konstaterade i sitt beslut att bedömningen av nyttan av en konkurrensbegränsning är ett väsentligt led i prövningen av påföljdsavgift. Elisas förfarande hade haft väsentlig betydelse för att den lokala konkurrensen nästan inte alls hade öppnats och för att bolaget hade förmått bevara en hög marknadsandel inom teletjänsterna i sitt verksamhetsområde. Elisa bedömdes ha haft betydande ekonomisk fördel av sitt förfarande. Då koncernen dessutom har en årsomsättning på flera miljarder mark, förutsatte såväl allmän- som specialpreventiva aspekter bestämmande av en påföljdsavgift som översteg grundnivån. Konkurrensrådet ålade Elisa att betala 25 000 000 mark i påföljdsavgift. (Konkurrensrådets beslut 18.5.2001, dnr 150/690/1999.)