Tillhandahållande av konsumentkrediter (öppen för kommentarer)

(2017, uppdaterad 2023, 2024, 2025 ja 2026)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning

Riktlinjens kommentering

Du kan kommentera riktlinjen i Utlåtande.fi till och med 18.12.2026.

Läs mer i nyheten: Konsumentombudsmannen ber om kommentarer om riktlinjen Tillhandahållande av konsumentkrediter 

1 Utgångspunkter för riktlinjen samt tilllämpningsområde och definitioner i 7 kap. i konsumentskyddslagen

1.1 Utgångspunkter för riktlinjen

Denna riktlinje behandlar tillämpningen av vissa bestämmelser i 7 kap. i konsumentskyddslagen (KSL) på tillhandahållande av konsumentkrediter till konsumenter. De grundläggande principerna tillämpas vid alla former av tillhandahållande av konsumentkrediter som hör till tillämpningsområdet för 7 kap. i KSL. Denna riktlinje behandlar endast en del av den lagstiftning som är tillämplig på tillhandahållande av konsumentkrediter. På tillhandahållande av konsumentkrediter tillämpas även annan lagstiftning, såsom 2 kap. och 6 a kap. i konsumentskyddslagen.

Konsumentkrediter är alla krediter som näringsidkare erbjuder till konsumenter oavsett kreditform, kreditbelopp, löptid och kreditens användningssyfte.

Konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom omfattas av 7 a kap. i KSL (KSL 7 a kap. 1 §). På konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom tillämpas dessutom vissa bestämmelser i 7 kap. i KSL (KSL 7 a kap. 31 § 1 mom.). Denna riktlinje har inte utarbetats med tanke på dessa krediter.

Kapitel 7 i konsumentskyddslagen övervakas förutom av konsumentombudsmannen även av Finansinspektionen och på Åland av Statens ämbetsverk på Åland.

Finansinspektionen för register över näringsidkare som beviljar konsumentkrediter, näringsidkare som förmedlar person-till-person-lån och näringsidkare som förmedlar konsumentkrediter. Bestämmelserna om skyldigheten att registrera sig finns i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare (186/2023) samt i lagen om förmedlare av vissa konsumentkrediter (33/2026).

1.2 Tillämpningsområdet för 7 kapitlet i konsumentskyddslagen

Med konsumentkredit avses en sådan kredit som en näringsidkare (kreditgivaren) enligt avtal lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang (KSL 7 kap. 1 § 1 mom.).

Med konsumentkrediter likställs hyresavtal och andra avtal som ger konsumenten besittningen till en vara, om varans kontantpris och kreditkostnaderna enligt avtalsvillkoren ska betalas under hyresperioden eller om det framgår av villkoren att konsumenten kan bli ägare till varan på annat sätt när avtalet går ut (KSL 7 kap. 1 § 2 mom.).

Med konsumentkredit jämställs också en kredit som någon annan än en kreditgivare som beviljar krediter i egenskap av näringsidkare beviljar eller lovar bevilja konsumenten i form av lån, anstånd med betalning eller annat motsvarande ekonomiskt arrangemang, om näringsidkaren förmedlar krediten till konsumenten (s.k. person-till-person-lån). Den näringsidkare som förmedlar krediten till konsumenten ska då se till att bestämmelserna i 7 kap. i KSL iakttas i kreditförhållandet (KSL 7 kap. 1 § 3 mom.) (RP 77/2016 rd, s. 44).

1.2.1 Begränsningar i tillämpningsområdet

Bestämmelserna i 7 kapitlet i konsumentskyddslagen tillämpas inte på vissa betalningsanstånd.

Bestämmelserna i 7 kapitlet i konsumentskyddslagen tillämpas inte på betalningsanstånd som säljaren eller tjänsteleverantören beviljar konsumenten för betalning av en vara som säljaren sålt eller en tjänst som tjänsteleverantören levererat, förutsatt att alla följande förutsättningar är uppfyllda:

1) krediten erbjuds inte av en tredje part;

2) ränta eller andra avgifter tas inte ut för betalningsanståndet (med undantag för ränta eller kostnader som konsumenten på grund av betalningsdröjsmålet ska betala med stöd av räntelagen eller lagen om indrivning av fordringar);

3) betalningen ska göras i sin helhet inom 50 dagar efter att varan eller tjänsten levererats. (KSL 7 kap. 1 a § 1 mom.)

Undantag från den ovan nämnda begränsningen i tillämpningsområdet: Bestämmelserna i 7 kapitlet i konsumentskyddslagen tillämpas inte, om säljaren eller tjänsteleverantören är ett stort företag (alltså någon annan än ett mikroföretag eller litet eller medelstort företag) och det är fråga om ett betalningsanstånd som beviljas för betalning av ett distansförsäljningsavtal som har ingåtts på nätet och alla följande förutsättningar är uppfyllda:

  • krediten varken erbjuds eller köps av en tredje part;
  • ränta eller andra avgifter tas inte ut för betalningsanståndet (med undantag för ränta eller kostnader som konsumenten på grund av betalningsdröjsmålet ska betala med stöd av räntelagen eller lagen om indrivning av fordringar);
  • betalningen ska göras i sin helhet inom 14 dagar efter att varan eller tjänsten levererats. (KSL 7 kap. 1 a § 2 mom.)

I tabellen nedan sammanfattas undantag från tillämpningsområdet i 7 kap. i konsumentskyddslagen som gäller betalningsanstånd.

AvtalMikro-, litet eller medelstort företagStort företag
Avtal som har ingåtts annanstans än på nätet Följande förutsättningar ska uppfyllas:

1) krediten erbjuds inte av en tredje part
2) det tas inte ut ränta eller andra avgifter för betalningsanståndet
3) betalning inom 50 dagar.
Följande förutsättningar ska uppfyllas:

1) krediten erbjuds inte av en tredje part
2) det tas inte ut ränta eller andra avgifter för betalningsanståndet
3) betalning inom 50 dagar.
Distansförsäljningsavtal som har ingåtts på nätet Följande förutsättningar ska uppfyllas:

1) krediten erbjuds inte av en tredje part
2) det tas inte ut ränta eller andra avgifter för betalningsanståndet
3) betalning inom 50 dagar.
Följande förutsättningar ska uppfyllas:

1) krediten erbjuds inte och köps inte en tredje part
2) det tas inte ut ränta eller andra avgifter för betalningsanståndet
3) betalning inom 14 dagar.

Bestämmelserna i 7 kapitlet i konsumentskyddslagen tillämpas på betalningsanståndet, om betalningsanståndet inte uppfyller förutsättningarna i 7 kap. 1 a § i konsumentskyddslagen. Bestämmelserna i 7 kapitlet tillämpas på betalningsanståndet till exempel:

  • om konsumenten beviljas en längre betalningstid än de 50 eller 14 dagar som anges i lagen;
  • om annan ränta eller andra avgifter tas ut än ränta eller avgifter som ska betalas enligt räntelagen eller lagen om indrivning av fordringar. (RP 120/2025 rd, s. 94)
    • det är inte fråga om ett ränte- och avgiftsfritt betalningsanstånd om till exempel en avgift för pappersfaktura tas ut för betalningsanståndet

Det föreskrivs även andra begränsningar i kapitlets tillämpningsområde i 7 kap. 1, 2, 3 och 4 § i konsumentskyddslagen.

1.3 Bestämmelsernas tvingande natur och prioritetsordning

7 kap. i konsumentskyddslagen gällande konsumentkrediter är tvingande till förmån för konsumenten. En konsument kan inte försättas i en ofördelaktigare ställning jämfört med bestämmelserna i lagen ens med sitt samtycke (KSL 7:5).

Bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen är specialbestämmelser i förhållande till de allmänna bestämmelserna i 2 kap. i samma lag. Bestämmelserna i 2 kap. i konsumentskyddslagen har inte en begränsande betydelse för bestämmelserna i 7 kap. Bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen kan anses ställa minst samma krav som 2 kap. i konsumentskyddslagen gör på marknadsföring och förfaranden i kundrelationer.

Bestämmelserna om finansiella tjänster och finansiella instrument i 6 a kap. i konsumentskyddslagen tillämpas delvis parallellt med bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen.

Genom bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen verkställs direktivet (EU) 2023/2225 om konsumentkreditavtal.

1.4 Viktiga definitioner

2 Reklam för konsumentkrediter

2.1 Varning som ska lämnas i reklam för krediter

I all reklam för konsumentkrediter ska det varnas för att kredittagningen medför kostnader för konsumenten. (KSL 7 kap. 8 a §) Varningen ska ges oberoende av om det av reklamen framgår någon uppgift om ett villkor i kreditavtalet eller om det i reklamen hänvisas till kreditens pris eller inte. (RP 120/2025 rd, s. 100)

Varningsskyldigheten gäller också reklam för konsumentkrediter för vilka ingen ränta eller andra avgifter tas ut. (RP 120/2025 rd, s. 100)

Varningen ska vara: ”Obs! Kredit kostar pengar.” eller ha en motsvarande formulering. (F om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal 789/2010, 7 a §)

Varningen ska fästa konsumentens uppmärksamhet och varna för att det kostar att ta en konsumentkredit eller att upptagandet av en konsumentkredit medför kostnader. (Promemoria till statsrådets förordning VN/2334/2026, s. 10)

Varningen ska vara tydlig och framträdande. Konsumenten ska ha en faktisk möjlighet att utan svårighet se eller höra varningen. (RP 120/2025 rd, s. 100)

2.2 Information som ska anges i reklam för konsumentkrediter

När en specificerad konsumentkredit saluförs till ett bestämt pris ska kreditgivaren och en eventuell kreditförmedlare framgå av marknadsföringen (KSL 2:8 och 7:48).

Om räntan för krediten, någon annan sifferuppgift som beskriver kostnaderna för krediten eller någon annan information om villkoren i kreditavtalet framgår av reklamen, ska dessutom följande information framgå av reklamen (KSL 7:8.1):

  • den effektiva räntan på krediten,
  • krediträntan och övriga kreditkostnader,
    • Det är viktigt att konsumenten klart informeras om vad som utgör räntan på krediten. Om krediten har rörlig ränta ska denna information framgå redan i marknadsföringen. Konsumenten ska informeras om hur räntan bestäms.
    • Konsumenten ska tydligt upplysas om såväl räntemarginalen, referensräntan, totalräntan och den effektiva räntan. (se även KKV/1422/14.08.01.05/2021)
    • I marknadsföring ska alla avgifter som, tillsammans med räntan, utgör kreditkostnaderna i sin helhet redovisas och specificeras.
  • kreditbeloppet eller kreditgränsen,
  • kreditavtalets löptid,
  • kontantpriset på nyttigheten och eventuell handpenning, om det är fråga om reklam för krediter för finansiering av köp av en bestämd nyttighet,
  • kreditbeloppet och kreditkostnaderna sammanlagt och antalet avbetalningar.
    • ”Antalet avbetalningar” enligt KSL 7 kap. 8 § 1 mom. betyder eurobeloppet på de enskilda betalningsposterna. Om den sista eller någon annan avbetalning till storleken avviker från andra avbetalningar, ska storleken på denna eller dessa avbetalningar framgå av reklamen tillsammans med de övriga avbetalningarna i euro. (KKV/1303/14.08.01.05/2017,  KKV/1305/14.08.01.05/2017, KKV/1307/14.08.01.05/2017)

Om konsumenten i samband med den erbjudna krediten ges en penningrabatt på kreditkostnaderna för den kredit som beviljas, är rabattens belopp en information som gäller villkoren i kreditavtalet och till följd av meddelandet om detta ska all information som förutsätts i KSL 7 kap. 8 § 1 mom. anges i reklamen. (KKV/1422/14.08.01.05/2021)

Om det till exempel i en tv-reklam anges ”Alla bytesbilar nu med bara 1,5 % finansieringsränta”, men ingen annan information om krediten ges, står reklamen i strid med KSL 7 kap. 8 § 1 mom. Detta beror på att krediträntan anges i reklamen, men att ingen annan information som förutsätts i KSL 7 kap. 8 § 1 mom. anges.

I marknadsdomstolens avgörande MD:224/12  var det fråga om en reklamskylt längs en gata där det centrala budskapet utöver kreditens namn var ”Första lån 500 €” eller ”Betaltid 30–90 dagar”. Eftersom det i reklamerna inte framfördes alla uppgifter som förutsätts i KSL 7 kap. 8 § 1 mom., stod marknadsföringen i strid med konsumentskyddslagen.

Informationen ska motsvara de kreditvillkor som kreditgivaren normalt erbjuder (KSL 7 kap 8 § 2 mom.).

Om variationsbredden för den ränta som erbjuds är till exempel mellan 24 och 46 procent, ska det exempel som beskriver de normala kreditvillkoren basera sig på en representativ kalkyl av beviljade krediter. (KKV/​1303/​14.08.01.05/​2017)

I de särskilda och välgrundade situationer, där det inte alls är möjligt att visa informationen visuellt tillämpas KSL 7 kap. 8 § 4 mom. I sådana situationer, t.ex. i radio, behöver man i reklamen inte ge information om:

  • kontantpriset på nyttigheten och eventuell handpenning, om det är fråga om reklam för krediter för finansiering av köp av en bestämd nyttighet
  • kreditbeloppet och kreditkostnaderna sammanlagt
  • antalet avbetalningar

Den detaljerade informationsskyldigheten som föreskrivs i KSL 7 kap. 8 § föreligger inte när endast möjligheten att få konsumentkredit nämns i reklamen, till exempel genom att uppge kreditkort som giltigt betalningsmedel eller genom att nämna möjligheten till avbetalning.

Om det till exempel i samband med en bild av en bil uppges ”Kom och bekanta dig med våra finansieringsvillkor på vår webbplats eller i vår affär”, förutsätts det inte att all information enligt KSL 7:8.1 anges, eftersom information om avtalsvillkoren inte anges i det.

Utöver de uppgifter som föreskrivs i 7 kap. 8 § i konsumentskyddslagen ska man i reklam för krediter beakta god kreditgivningssed som avses i 7 kap. 13 § i konsumentskyddslagen och som kompletterar de informationsskyldigheter som föreskrivs på andra ställen i konsumentskyddslagstiftningen. God kreditgivningssed behandlas närmare i avsnitt 8 i riktlinjerna.

Vid god kreditgivningssed framhävs både kreditgivarens och förmedlarens ansvar för att konsumenten på ett tydligt sätt får tillräckligt med information som stöd för sitt beslutsfattande. Som viktig information för konsumenten kan betraktas till exempel kredittypen för en marknadsförd kredit (engångskredit eller fortlöpande kredit), som ska anges tydligt redan i kreditreklamen, såsom på presentationssidan för kreditanbud. (KKV/918/14.08.01.05/2018)

2.3 Information om krediten ska uppges klart, väl synligt och koncist

Om en enda ovan i punkt 2.2 nämnd uppgift om kreditavtalets villkor anges i reklamen, ska också alla andra lagstadgade uppgifter anges i reklamen. Informationen ska vara lätt läsbar eller tydligt hörbar och anpassas till de tekniska begränsningarna hos det medium som används i reklamen. (KSL 7 kap. 8 § 2 mom.)

Den information som ska lämnas i reklam för konsumentkrediter ska presenteras så att konsumenten har en faktisk möjlighet att utan svårighet se eller höra informationen samt utifrån den få en helhetsbild av den erbjudna krediten. (RP 77/2016 rd, s. 46)

Kravet på klarhet och synlighet uppfylls till exempel inte när den information som avses i momentet eller en del av den presenteras i den nedre kanten av tv-bilden med så liten stil eller under så kort tid att genomsnittskonsumenten inte utan svårighet kan upptäcka den. På samma sätt överträds krav vid ett förfarande där den teckenstorlek som använts i tidningsreklam eller reklam invid vägar i sig eller i kombination med bakgrundsfärgen leder till att genomsnittskonsumenten inte utan besvär kan se texten. Kravet på koncishet är särskilt viktig när det gäller reklam på nätet. Den information som krävs får inte vara utspridd på olika håll på webbplatsen så att konsumenten inte utan svårighet ser den som en helhet. (RP 77/2016 rd, s. 46).

Till exempel ska informationen på mobiltelefon presenteras så att de visas ändamålsenligt på mobiltelefonens skärm trots det begränsade utrymme som finns tillgängligt på skärmen. (RP 120/2025 rd, s. 99)

Om det i en tv-reklam synligt anges ”Alla bytesbilar nu med bara 1,5 % finansieringsränta”, och de övriga villkoren på krediten anges i den nedre kanten av rutan under några sekunder, står reklamen i strid med KSL 7 kap. 8 § 1 mom. och KSL 7 kap. 8 § 2 mom. Detta beror på att krediträntan anges klart i reklamen, men att den övriga informationen som förutsätts i KSL 7 kap. 8 § 1 mom. anges i det s.k. finstilta.

Om månadsbetalningens belopp anges på varje sida i en flersidig reklambilaga om möbler som information om krediten när det gäller betalning av möbeln, ska alla de uppgifter som förutsätts i KSL 7 kap. 8 § 1 mom. anges som en helhet på varje sida.  Det är inte tillräckligt att informationen om krediten endast framgår i sin helhet på reklambilagans bakpärm.

Om det på ett reklamplakat längs en gata synligt anges ”Alla bytesbilar nu med bara 1,5 % finansieringsränta”, varefter det konstateras ”Läs mer om våra finansieringserbjudanden på vår webbplats”, står reklamen i strid med KSL 7 kap. 8 § 1 mom. och KSL 7 kap. 8 § 2 mom.. Detta beror på att krediträntan anges klart i reklamen, men att den övriga informationen som förutsätts i KSL 7:8.1 anges i övrig reklam. 

Enligt marknadsdomstolens avgörandepraxis används avståndet och förhållandena där konsumenter typiskt är avsedda att iaktta dessa reklamer vid bedömning av läsbarheten av texten i dessa reklamer (MD:224/12, MD:225/12, MD:484/19).

Om någon information om kreditvillkoren anges i en publikation som marknadsförs på en plattform för sociala medier, ska alla uppgifter som förutsätts i KSL 7 kap. 8 § 1 mom. presenteras i samma vy, och det kan inte krävas att konsumenten vidtar aktiva åtgärder för att få fram de information som krävs, såsom att gå igenom alla bilder i publikationen. (KKV/1422/14.08.01.05/2021)

En brist i en reklam för en kredit avhjälps inte med att konsumenten erbjuds en försäljare, broschyr, webbadress eller annat medel för att skaffa mer information. Det saknar också betydelse huruvida konsumenten omedelbart på grund av reklamen kan göra en anskaffning relaterad till krediten.

I de undantagsfall där det inte är möjligt att visa all information klart och väl synligt tillämpas 7 kap. 8 § 5 mom. i konsumentskyddslagen. Om det elektroniska medium som används i reklamen är sådant, att det inte är möjligt att på ett klart och väl synligt sätt visuellt visa all information, ska följande information kunna nås med tillgängliga tekniska medel, till exempel genom att klicka, scrolla eller svajpa:

  • kontantpriset på nyttigheten och eventuell handpenning, om det är fråga om reklam för krediter för finansiering av köp av en bestämd nyttighet,
  • kreditbeloppet och kreditkostnaderna sammanlagt
  • antalet avbetalningar.

Konsumenten ska utan svårighet ha möjlighet att se den lagstadgade information som saknas i den första vyn. (RP 120/2025 rd, s. 100)

När lagstiftningen förutsätter att det i reklamen ska anges mycket detaljerad information om konsumentkrediten och att informationen uttryckligen ska ges på ett klart, synligt och koncist sätt, ska marknadsföraren fästa särskild vikt vid valet av reklammedier. Det är inte tillräckligt att all information ges på en och samma gång, utan det finns även stränga krav på vilket sätt informationen presenteras, dvs. klarhet och synlighet.

3 Informationsskyldigheter

3.1 Allmän informationsskyldighet

Utöver vad som föreskrivs om informationsskyldighet någon annanstans i lag ska kreditgivare och kreditförmedlare tillhandahålla allmänheten tydlig och begriplig allmän information om de krediter de erbjuder, på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten väljer. (KSL 7 kap. 7 a §)

Informationen ska tillhandahållas på papper exempelvis på kreditgivarens verksamhetsställe eller i nedladdningsbar elektronisk form exempelvis på kreditgivarens webbplats. (RP 120/2025 rd, s. 98)

Information som ska tillhandahållas allmänheten:

1) kreditgivarens eller kreditförmedlarens namn, besöksadress, telefonnummer och e-postadress samt vid behov information om ett sådant elektroniskt kommunikationsmedel med vilket konsumenten snabbt kan kontakta och kommunicera effektivt med kreditgivaren eller kreditförmedlaren och som gör det möjligt för konsumenten att bevara och återge utbytet av meddelanden med kreditgivaren eller kreditförmedlaren i oförändrad form,

2) det ändamål för vilket konsumenten får använda krediten,

3) kreditavtalets löptid,

4) typer av tillgänglig kreditränta och en kort beskrivning av deras kännetecken och vad de innebär för konsumenten,

5) ett representativt exempel på kreditbeloppet eller kreditgränsen, de kreditkostnader som krediten medför för konsumenten, det sammanlagda beloppet av den kredit och de kreditkostnader som konsumenten ska betala och den effektiva räntan,

6) eventuella ytterligare kostnader som inte ingår i kreditkostnaderna och som konsumenten ska betala i samband med ett kreditavtal,

7) de olika alternativen för återbetalning av krediten, inklusive amorteringarnas antal, belopp och frekvens,

8) eventuella villkor som gäller återbetalning i förtid,

9) en beskrivning av ångerrätten,

10) eventuella kompletterande tjänster som konsumenten måste köpa för att erhålla krediten på de marknadsförda villkoren och uppgift om att de kompletterande tjänsterna kan köpas från en tillhandahållare som inte är kreditgivaren,

11) en varning för de följder som en försummelse att fullgöra skyldigheterna enligt kreditavtalet medför.

3.2 Information som ska lämnas innan ett kreditavtal ingås

Utöver vad som föreskrivs om informationsskyldighet någon annanstans i lag ska kreditgivaren och kreditförmedlaren i god tid innan ett kreditavtal ingås, på blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten väljer ge konsumenten tydlig och begriplig information om kreditgivaren, krediten, den nyttighet som krediten avser, påföljderna vid avtalsbrott och konsumentens lagbestämda rättigheter. (KSL 7 kap. 9 § 1 mom.) Närmare bestämmelser om förhandsinformationen utfärdas genom förordning av statsrådet (Statsrådets förordning om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal 789/2010)

Kreditgivaren bröt mot sin informationsskyldighet enligt 7 kap. 9 § i konsumentskyddslagen när kreditgivaren på blanketten Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation lät bli att uppge information om den kontoförvaltnings- och uppläggningsavgift som tas ut för krediten. (KKV/841/14.08.01.05/2022)

Informationen på blanketten ska vara konsekvent och tydligt läsbar och i den ska hänsyn tas till de tekniska begränsningarna hos den varaktiga form där den visas. Informationen ska visas på ett adekvat och lämpligt sätt via olika kanaler med beaktande av interoperabilitet. (KSL 7 kap. 9 § 2 mom.)

All information i blanketten ska vara lika framträdande. (F om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal 789/2010, 1 §)

Den information som lämnas innan ingåendet av kreditavtalet ska även lämnas med rätt innehåll. Kreditgivaren kan behöva lämna uppgifter oftare än en gång i olika skeden av kreditgivningsprocessen, om konsumenten har meddelat om en eller flera av de faktorer som ingår i den önskade krediten, såsom kreditavtalets längd och det totala kreditbeloppet eller kreditens pris är kundspecifikt. I detta fall kan det vara nödvändigt att ge uppgifterna först med hjälp av kreditgivarens normala kreditvillkor och därefter igen med beaktande av konsumentens preferenser och kreditens kundspecifika pris. I det första skedet får det inte råda någon oklarhet hos konsumenten om att de slutliga villkoren för krediten kan ändras. (KKV/1303/14.08.01.05/2017)

Informationen ska ges i god tid, så att konsumenten har en verklig möjlighet att uppskatta och jämföra olika krediterbjudanden innan själva processen med att ingå avtal inleds.

  • Om krediten erbjuds på internet ska förhandsinformationen vara tillgänglig till konsumenten i varaktig form redan innan konsumenten identifierar sig med stark autentisering i enlighet med 7 kap. 15 § mom. i konsumentskyddslagen eller uppger annan personuppgift än sin e-postadress (KKV/1303/14.08.01.05/2017).
  • I en fysisk butik ska förhandsinformationen ges innan kreditansökan fylls i (se KKV/316/14.08.01.05/2018).

Kreditgivaren ska säkerställa att uppgifterna alltid lämnas som en del av processen för ansökan om kredit. I det skede som föregår avtalet är det viktigt att placera uppgifterna på webbplatsen så att konsumenten inte kan bortse från dem när han eller hon går vidare till nästa skede, dvs. att ingå ett avtal. Med andra ord är det inte tillräckligt att uppgifterna ges till exempel på en separat flik, varvid uppgifterna inte är kopplade till en sökväg för krediter (KKV/1305/14.08.01.05/2017).

Uppmärksamhet ska också fästas vid att skyldigheten att lämna information inte uppfylls på ett varaktigt sätt om informationen endast är tillgänglig för konsumenten. Processen för ansökan om kredit ska styra konsumenten att spara och skriva ut förhandsinformation och avtalsvillkor. Alternativt kan informationen sändas till kunden per e-post (RP 24/2010 rd, s. 30). Konsumentombudsmannen betonar dock att uppgifterna alltid dessutom på ett naturligt sätt ska vara framlagda i kreditansökningsprocessen.

Unionens domstol har i förhandsavgörandet i mål C-49/11 bedömt sättet som informationen lämnas på och begreppet varaktigt medium (jfr KSL 7 kap. 9 § 1 mom.). Enligt domstolen uppfyller ett förfarande där informationen är tillgänglig endast via en hyperlänk till företagets webbplats inte kravet på varaktigt medium, eftersom företaget i detta fall inte ”lämnar” informationen och konsumenten inte ”får” den. På basis av unionens domstols förhandsavgörande förutsätts aktiva åtgärder av kreditgivaren i handledningen av konsumenten, och erhållandet av information får inte bli att hänga på konsumentens egen aktivitet. Se också HD:2016:73 och MD:616/17.

Beroende på fallet kan dessutom bestämmelserna i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation samt betaltjänstlagen tillämpas (RP:24/2010, s. 31–32).

Man får inte ta ut någon avgift hos konsumenten för lämnande av informationen (KSL 7 kap. 12 a §).

Om förhandsinformationen ges konsumenten senare än en dag innan konsumenten ingår ett kreditavtal, ska kreditgivaren eller kreditförmedlaren skicka konsumenten en påminnelse om dennes ångerrätt och anvisningar för utövandet av ångerrätten. (KSL 7 kap. 11 a §)

Påminnelsen ska lämnas till konsumenten tidigast en dag och senast sju dagar efter det att kreditavtalet ingicks. Påminnelsen ska lämnas till konsumenten

  • på papper eller
  • i någon annan varaktig form som konsumenten valt och som anges i kreditavtalet.

Information om automatiserat beslutsfattande (KSL 7 kap. 11 b §). Utöver vad som föreskrivs i den allmänna dataskyddsförordningen ska kreditgivaren och kreditförmedlaren på ett tydligt och begripligt sätt informera konsumenten om att erbjudandet grundar sig på automatiserat beslutsfattande, om konsumenten erhåller ett personanpassat erbjudande som bygger på automatiserat beslutsfattande.

4 Bedömning av kreditvärdighet

Innan ett kreditavtal ingås ska kreditgivaren noggrant och i konsumentens intresse bedöma om konsumenten har förutsättningar att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet (konsumentens kreditvärdighet). (KSL 7 kap. 14 § 1 mom.)

Om kreditgivaren och gäldenären senare kommer överens om att höja kreditbeloppet eller kreditgränsen, ska kreditgivaren försäkra sig om att informationen om konsumenten är aktuell och, om kreditbeloppet eller kreditgränsen höjs betydligt, bedöma konsumentens kreditvärdighet på nytt innan avtal ingås om höjningen. (KSL 7 kap. 14 § 2 mom.)

Med kravet på konsumentens intresse syftas framför allt på att förhindra oansvarig kreditgivning och överskuldsättning och på att man vid bedömningen på tillbörligt sätt beaktar alla faktorer som är relevanta för att säkerställa huruvida konsumenten kan fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet (RP 120/2025 rd, s. 106).

Dessutom ska en kreditgivare ange sina principer för lämnande av konsumentkrediter. Kreditgivaren får lämna kredit till en konsument endast om bedömningen av konsumentens kreditvärdighet visar att de skyldigheter som följer av ett kreditavtal sannolikt kommer att fullgöras på det sätt som avtalet förutsätter (KSL 7 kap.16 a §) (RP 77/2016 rd, s. 48). Syftet är att undvika att kreditgivaren beviljar kredit till konsumenter som saknar förutsättningar att klara återbetalningen av krediten.

4.1 Information som används i bedömningen av kreditvärdighet

Bedömningen av kreditvärdighet ska utföras på grundval av behövlig information om konsumentens inkomster, utgifter och andra finansiella och ekonomiska förhållanden som står i proportion till kreditens art, varaktighet, värde och risker. (KSL 7 kap. 14 § 1 mom.)

Information om konsumentens utgifter och andra finansiella och ekonomiska förhållanden är till exempel

  • information om konsumentens övriga krediter, utgifter för kreditförvaltning och borgensansvar
  • information om konsumentens förmögenhet och kontinuiteten för inkomsterna, såsom arbetsavtals- eller tjänsteförhållandets art
  • levnadskostnaderna för konsumenten och konsumentens hushåll.

Även eventuella förändringar i dessa förhållanden ska beaktas. (RP 120/2025 rd, s. 107)

Man kan inte fullgöra skyldigheten att bedöma konsumentens kreditvärdighet till exempel enbart genom att använda antaganden gällande konsumentens allmänna levnadskostnader som grundas på metoder som baserar sig på statistiska uppgifter. (RP 120/2025 vp, s. 107)

Informationen ska vara nödvändig och stå i proportion till kreditens art, varaktighet, värde och risker. I praktiken innebär detta till exempel att ju större beloppet av den kredit eller kreditgräns som söks eller den risk som annars är förknippad med krediten är, desto mer detaljerad information ska bedömningen basera sig på. (RP 120/2025 rd, s. 107)

Informationen som behövs för bedömningen ska inhämtas från konsumenten, kreditupplysningsregistret och vid behov från andra källor och informationens riktighet ska kontrolleras på lämpligt sätt. Det är dock inte nödvändigt att inhämta informationen från kreditupplysningsregistret, om ingen ränta eller andra avgifter tas ut för den kredit som erbjuds. (KSL 7 kap. 14 § 1 mom.)

Utgångspunkten kan anses vara att kreditgivaren alltid ska ta fram information om konsumentens inkomster och andra krediter ur det positiva kreditupplysningsregistret och uppgifter om betalningsstörningar ur de kreditupplysningsregister som förs av privata aktörer som bedriver kreditupplysningsverksamhet. Om till exempel konsumentens inkomstuppgifter inte finns att tillgå i dessa register, ska uppgifterna kontrolleras i register som innehåller kreditsökandens uppgifter eller, om sådana inte finns, på något annat sätt. Information ska dessutom skaffas från konsumenten själv. (RP 120/2025 rd, s. 107) Till exempel uppgifter om konsumentens utgifter eller uppgifter som saknas från det positiva kreditupplysningsregistret, ska inhämtas från konsumenten.

Det finns ingen skyldighet att kontrollera konsumentens uppgifter i kreditupplysningsregistret då det är fråga om räntefria och avgiftsfria krediter. Detta undanröjer dock inte kreditgivarens skyldighet att inhämta den information om de ekonomiska förhållandena som behövs för bedömningen av konsumentens kreditvärdighet, men informationen kan i dessa situationer inhämtas på annat sätt än ur ett kreditupplysningsregister. Kreditgivaren ska således i fråga om räntefria och avgiftsfria krediter inhämta motsvarande information på något annat sätt och på behörigt sätt säkerställa att informationen är korrekt. (EkUB 20/2025 rd, s. 5)

Konsumentens utgifter utgör särskilt väsentlig information för bedömningen av konsumentens betalningsutrymme och därigenom förmåga att återbetala krediten. Tillräckliga uppgifter om utgifterna ska alltid inhämtas från konsumenten själv. (se KKV/351/14.08.01.05/2022)

Konsumentens utgifter och betalningsutrymme är väsentliga uppgifter även vid bedömningar av kreditvärdighet för konsumentkrediter med säkerhet. Konsumentens personliga kreditvärdighet kan inte grundas på antagandet att det föremål som ställts som säkerhet eller den rätt som avser det kan behållas, återtas eller realiseras för att täcka skulden. (KKV/351/14.08.01.05/2022)

Riktigheten hos de uppgifter som används vid bedömningen ska kontrolleras på behörigt sätt. En sådan kontrollskyldighet kan gälla till exempel sådana inkomstuppgifter som konsumenten uppgett och som inte framgår av det positiva kreditupplysningsregistret. Det är då ändamålsenligt att be konsumenten lämna en noggrannare utredning om uppgifternas riktighet. (RP 120/2025 rd, s. 107)

4.2 Avtalsrättslig påföljd för överträdelse av skyldigheten att bedöma kreditvärdigheten

Om kreditgivaren bryter mot sin skyldighet att bedöma en konsuments kreditvärdighet innan ett kreditavtal ingås, är konsumenten inte skyldig att betala kreditränta och inte heller andra kreditkostnader. (KSL 7 kap. 14 § 5 mom.)

Om kreditgivaren bryter mot sin skyldighet att försäkra sig om att informationen om konsumenten är aktuell eller att bedöma konsumentens kreditvärdighet på nytt i samband med höjande av kreditbeloppet eller kreditgränsen, är konsumenten inte skyldig att betala kreditränta och inte heller andra kreditkostnader från och med höjningen. (KSL 7 kap. 14 § 5 mom.)

Den avtalsrättsliga påföljden vid överträdelse av skyldigheten att bedöma kreditvärdigheten tillämpas inte om överträdelsen är ringa. (KSL 7 kap. 14 § 5 mom.)

Kreditgivaren handlar i strid med sin skyldigheten att bedöma en konsuments kreditvärdighet bland annat:

  • när kreditgivaren helt försummar att utreda konsumentens betalningsförmåga
  • när kreditgivaren i sig inhämtar ändamålsenlig information om konsumentens ekonomiska förhållanden men försummar att bedöma konsumentens egentliga kreditvärdighet. Det kan vara fråga om en sådan situation till exempel när man utifrån de uppgifter som ligger till grund för bedömningen klart skulle ha kunnat sluta sig till att de skyldigheter som följer av kreditavtalet sannolikt inte kommer att fullgöras på det sätt som förutsätts i kreditavtalet. (RP 120/2025 rd, s. 109)

Dessa försummelser kan inte anses vara ringa ens i fråga om krediter till ett litet belopp. Däremot kan det vara fråga om en ringa överträdelse till exempel när kreditgivaren har underlåtit att utreda sådan information som sett till bedömningen av kreditvärdigheten som helhet är av mindre betydelse. (EkUB 20/2025 rd, s. 8)

Även om kreditgivaren har bedömt konsumentens kreditvärdighet på behörigt sätt är det ändå möjligt att konsumenten råkar i betalningssvårigheter. En realiserad kreditrisk innebär inte i sig att kreditgivaren har brutit mot sin skyldighet att bedöma kreditvärdigheten. (RP 120/2025 rd, s. 109)

5 Ingående av kreditavtal

Ett konsumentkreditavtal ska ingås skriftligen och konsumenten ska få ett exemplar av avtalet. Avtalet får också ingås på elektronisk väg på ett sådant sätt att konsumenten kan bevara och återge avtalet i oförändrad form. (KSL 7 kap. 17 § 1 mom.)

Informationen ska vara tydligt läsbar och i den ska tas hänsyn till de tekniska begränsningarna hos det medium på vilket den visas. Informationen ska visas på ett adekvat och lämpligt sätt för respektive kanal. (KSL 7 kap. 17 § 3 mom.)

Följande information ska lämnas i ett konsumentkreditavtal (KSL 7 kap. 17 § 2 mom.):

  • uppgifter om parterna i kreditavtalet,
  • uppgifter om de omständigheter som avses i 7 kap. 9 §,
  • övriga avtalsvillkor,
  • uppgifter om villkoren för utövandet av ångerrätten,
  • uppgifter om uppsägning eller annan avslutning av kreditavtalet,
  • uppgifter om rättsmedel och tillsynsmyndighet.

Närmare bestämmelser om den information som ska lämnas i kreditavtalet finns i statsrådets förordning (Statsrådets förordning om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal 789/2010). Enligt 5 § 1 mom. i förordningen ska vissa uppgifter anges klart och tydligt.

I förordningen föreskrivs bland annat följande:

Enligt 5 § 1 mom. 1 punkten i förordningen ska följande uppgifter anges i kreditavtalet

  • parternas namn,
  • besöksadresser,
  • telefonnummer,
  • e-postadresser
  • samt motsvarande uppgifter om en eventuell kreditförmedlare

Enligt 5 § 1 mom. 6 punkten i förordningen ska följande uppgifter anges i kreditavtalet

  • räntan, eller alla räntor om olika räntor tillämpas under olika omständigheter
  • villkoren för tillämpning av de olika räntorna
  • alla referensräntor som gäller den ursprungliga räntan
  • samt perioder, villkor och förfarande för ändringar av de olika krediträntorna

Det är viktigt att konsumenten tydligt informeras om hur räntan på konsumentkrediten är uppbyggs. Konsumenten ska informeras om grunderna för hur räntan bestäms.

Enligt 7 kap. 17 a § 1 mom. i konsumentskyddslagen får inte räntan på krediten avtalas vara högre än det lagstadgade räntetaket. När avtalsvillkoren utformas ska man därför beakta att räntevillkoret vid behov också ska innehålla exakta uppgifter om de övre gränserna enligt 17 a § 1 mom.

Räntan som tas ut på en konsumentkredit ska anges som en tydlig helhet. Uppgifterna ska omfatta kreditens totala ränta, eventuell kreditmarginal och referensränta samt de maximibelopp för räntan som anges i konsumentskyddslagen. Uppgifterna om kreditmarginalen, referensräntan och den totala räntan samt om maximibeloppen enligt 7 kap. 17 a § 1 mom. i konsumentskyddslagen ska också anges tydligt i procent. (se även KKV/​1422/​14.08.01.05/​2021)

Ränta och avgifter som grundar sig på kreditförhållandet får inte tas ut av konsumenten, om det inte har överenskommits i konsumentkreditavtalet. (KSL 7 kap. 17 § 3 mom.)

Högsta domstolen har i sitt beslut HD:2016:73 yttrat sig om formkraven på konsumentkreditavtal och konstaterat att om kreditgivaren inte har sett till att konsumenten på ett varaktigt sätt får konsumentkreditavtalet, får kreditgivaren inte ta ut några kreditkostnader.

5.1 Ändringar av ränta

Räntan får ändras medan kreditavtalet gäller endast i enlighet med ändringarna av den referensränta som specificerats i avtalet (KSL 7 kap. 24 §). Till exempel kan kreditens marginal inte ensidigt ändras och en fast ränta kan inte bindas till referensräntan så länge kreditavtalet gäller. (se RP 77/2016 rd, s. 35)

Ränteändringar ska göras jämlikt och utan att diskriminera konsumenter. (KSL 7 kap. 24 §) Ändringarna ska till exempel genomföras på motsvarande sätt både nedåt och uppåt.

Övriga avgifter som tas ut med anledning av kreditavtalet får ändras endast på grunder som specificerats i avtalet. En avgiftshöjning får inte vara större än kreditgivarens faktiska ökning av kostnaderna. (KSL 7 kap. 24 §)

Konsumenten ska informeras om varje ändring på papper eller i någon annan varaktig form som anges i kreditavtalet i god tid innan ändringen träder i kraft (KSL 7 kap. 24 §).

Om informationen om ny referensränta offentliggörs på tillbörligt sätt och finns att tillgå också i kreditgivarens lokaler, på kreditgivarens webbplats och via kreditgivarens mobilapp ska informationen om ändringarna ges till konsumenten med jämna mellanrum enligt vad som överenskommits i avtalet, dock minst en gång om året. (KSL 7 kap. 24 §)

5.2 Kontroll av kreditsökandens identitet

I samband med att ett avtal om konsumentkredit ingås och i samband med att kreditbeloppet eller kreditgränsen höjs ska kreditgivaren noggrant kontrollera konsumentens identitet. Om identiteten kontrolleras elektroniskt, ska kreditgivaren använda en identifieringsmetod som uppfyller kraven i 8 § i lagen om stark autentisering eller kraven på stark kundautentisering i 8 § 24 punkten och 85 c § 4 mom. i betaltjänstlagen. (KSL 7 kap. 15 § 1 mom.)

Skyldigheten att kontrollera konsumentens identitet gäller också nyttighetsbundna engångskrediter.

6 Reglering som begränsar priset på krediten

Regleringen som begränsar priset på konsumentkrediter (KSL 7:17a) förnyades genom en ändring av konsumentskyddslagen som trädde i kraft den 1 oktober 2023 (449/2023).  Tillämpningen av bestämmelserna i lagändringen varierar delvis beroende på om kreditavtalet har ingåtts före 1.10.2023 och före eller efter 1.9.2019.

6.1 Reglering som begränsar priset på krediten från och med 1.10.2023

Räntan på den kredit som konsumenten utnyttjar får inte avtalas vara högre än referensräntan enligt 12 § i räntelagen förhöjd med 15 procentenheter. Inte heller då får räntan på krediten enligt avtalet överstiga 20 procent. (KSL 7 kap. 17 a § 1 mom.)

Eftersom man inte får avtala om att krediträntan är högre än det lagstadgade räntetaket, ska man vid uppgörandet av avtalsvillkoren beakta att räntevillkoret vid behov också ska innehålla exakta uppgifter om de övre gränserna enligt 17 a § 1 mom.

Det lagstadgade räntetaket är bundet till referensräntan och räntetaket justeras halvårsvis i enlighet med ändringarna i den referensränta som avses i 12 § i räntelagen.

Kreditbeloppet som konsumenten utnyttjar innebär det kreditbelopp från vilket de summor som faktiskt inte har överlåtits till konsumenten har uteslutits. Kreditbeloppet kan således inte innehålla kreditkostnader, såsom en eventuell avgift för grundande av krediten. (EUT C-377/14, KKV/​841/​14.08.01.05/​2022)

Ränta kan tas ut endast på det kreditbelopp som har utnyttjats men som fortfarande är obetalt.  (RP 218/2022 rd, s. 59).

Marknadsdomstolen har ansett att när kreditgivaren avtalat om en kostnad som betecknats som ränta så att kostnaden under hela kreditförhållandet togs ut för det ursprungliga kreditbeloppet i stället för det återstående kapitalet, överskred räntan på den kredit som konsumenten utnyttjat den maximala räntan på krediten enligt konsumentskyddslagen. (MD:424/2023) 

Om konsumenten enligt avtalet ska betala andra kreditkostnader, får beloppet av dem per dag inte överstiga 0,01 procent av det kreditbelopp eller den kreditgräns som anges i kreditavtalet under kreditavtalets giltighetstid. Beloppet av övriga kreditkostnader kan dock avtalas till 5 euro, förutsatt att kredittiden enligt avtalet är minst 30 dagar. De kostnader som beräknas enligt gränsen per dag får dock inte överstiga 150 euro per år, och kreditkostnader får inte tas ut hos konsumenten i förväg för en längre tid än ett år (KSL 7 kap. 17 a § 2–3 mom.). Gränsen för maximibeloppet per år av andra kreditkostnader är av praktisk betydelse när maximibeloppet per dag av andra kreditkostnader överstiger 150 euro per år (RP 230/2018 rd, sidor 30-31.)

Definitionen av kreditkostnader har behandlats i punkt Viktiga definioter.

Prisregleringen gäller inte försäkringsavgifter som betraktas som kreditkostnader, om syftet med försäkringen är att trygga värdet på säkerheten för krediten, och inte heller avgifter som konsumenten ska betala på grund av eventuella avtalsbrott. (KSL 7 kap. 17 a § 5 mom.)

Bestämmelser om dröjsmålsränta och andra följder som konsumenten ska betala för avtalsbrott finns i räntelagen. Bestämmelser om indrivningskostnader vid indrivning av konsumentfordringar finns i lagen om indrivning av fordringar. (RP 120/2025 rd, s. 110)

Om kreditgivaren eller kreditförmedlaren bryter mot gränserna som gäller maximibeloppet av kreditkostnaderna, är konsumenten inte skyldig att betala kreditränta eller andra kreditkostnader (KSL 7 kap. 17 a § 4 mom.). Om man har kommit överens om att beloppet av kreditkostnaderna är större än vad som är tillåtet, är konsumenten inte skyldig att betala några kreditkostnader ens i den situationen att konsumenten de facto inte har krävts på dessa kostnader (RP 230/2018 rd, s. 32).

Om näringsidkaren bryter mot prisregleringen ska näringsidkaren upphöra med att ta ut ränta och andra kreditkostnader och återbetala konsumenten de kreditkostnader som konsumenten har betalat under kreditförhållandet.

I marknadsdomstolens avgörande MAO:5/2025 förbjöd marknadsdomstolen vid vite ett förfarande där kreditgivaren, utöver kreditens kapitalbelopp, tog ut ränta på krediten, en administrationsavgift eller en avtalsavgift, när den ränta som togs ut för krediten stred mot prisregleringen. Marknadsdomstolen förbjöd också vid vite ett förfarande där kreditgivaren, när konsumenten begärde gottgörelse, behöll den ränta på krediten, administrationsavgift och avtalsavgift som konsumenten hade betalat under kreditförhållandet, när den ränta som togs ut för krediten stred mot prisregleringen.

Villkoren som gäller kreditens pris ska vara klart och begripligt formulerade. Om kreditgivaren till exempel tar ut kreditkostnader av olika typ eller som har olika belopp kan kreditvillkoren bli obegripliga eller orimliga oberoende av huruvida gränserna för maximibeloppet av kreditkostnaderna överskrids eller inte. (RP 230/2018 rd, sidan 16). Genom att ha en enkel och klar struktur på prissättningen av krediten kan kreditgivaren bäst försäkra sig om att den agerar på det sätt som förutsätts i konsumentskyddslagen (RP 218/2022 rd sidan 32).

Regleringen som begränsar ränta på den kredit som konsumenten utnyttjar och andra kreditkostnader tillämpas på konsumentkreditavtal som ingåtts 1.10.2023 eller senare. Regleringen tillämpas inte på bostadskrediter med realsäkerhet (KSL 7a:31) och inte heller på avbetalningsköp där föremål för köpet är ett trafikmedel som ska registreras i det trafik- och transportregister som avses i lagen om transportservice (320/2017) jämte eventuell tilläggsutrustning, om inte konsumenten på grundval av avtalet om avbetalningsköp också har rätt att ta ut penningmedel (KSL 7:3.4).

6.2 Prisreglering som tillämpas på kreditavtal som ingåtts före 1.10.2023

På kreditavtal som ingåtts under perioden 1.9.2019–30.9.2023 tillämpas i fråga om ränta i regel den tidigare formuleringen i konsumentskyddslagens 7 kap. 17 a §: Räntan på den kredit som konsumenten utnyttjar får inte avtalas vara högre än 20 procent (KSL 7 kap. 17 a § 1 mom.).

I fråga om övriga kreditkostnader bestäms maximibeloppet av kostnaderna på motsvarande sätt som ovan, det vill säga beloppet av övriga kreditkostnader får inte överstiga 0,01 procent av kreditbeloppet eller kreditgränsen per dag och inte heller 150 euro per år.

På kreditavtal som ingåtts före 1.9.2019 tillämpas i regel den tidigare formuleringen i KSL 7 kap. 17 a §: Om kreditbeloppet eller kreditgränsen är under 2 000 euro, får kreditens effektiva ränta enligt kreditavtalet vara högst den referensränta som avses i 12 § i räntelagen utökad med 50 procentenheter. Räntetaket tillämpas på nyttighetsbundna krediter endast om konsumenten med stöd av kreditavtalet också har rätt att ta ut penningmedel.

Ett undantag är dock den reglering som tillämpas på kostnaderna för nya uttag som görs med stöd av fortlöpande kreditavtal som ingåtts tidigare. På avtal om fortlöpande kredit tillämpas i fråga om nya uttag som gjorts efter 1.10.2023 det nya 17 a § 1 momentet. Om konsumenten alltså gör ett nytt uttag efter 1.10.2023 av en fortlöpande kredit som ingåtts före 1.10.2023, får räntan på krediten debiteras av konsumenten högst till räntetaket enligt den gällande lagen, dvs. 15 procent förhöjd med referensräntan enligt 12 § i räntelagen.

Om det är fråga om ett avtal om fortlöpande kredit som ingåtts före 1.10.2023 och kreditgivaren eller kreditförmedlaren bryter mot 17 a § 1 mom., tillämpas i fråga om räntan påföljden enligt 4 mom. endast på ränta på kredit som lyfts efter 1.10.2023 och i fråga om övriga kreditkostnader endast på den del av kreditkostnaderna som hänför sig till tiden efter 1.10.2023.

7 Kostnader för förlängning av betalningstiden

Kreditgivaren ska förhålla sig ansvarsfullt till betalningsarrangemang.

Kreditgivaren ska tillhandahålla konsumenten skäliga betalningsarrangemang för främjande av återbetalningen av krediten, om tillhandahållandet av arrangemangen med hänsyn till konsumentens återbetalningsförmåga och andra omständigheter kan anses ändamålsenligt. (KSL 7 kap. 13 §)

Kreditgivaren ska i sin kreditgivning och vid uppgörandet av avtalsvillkor beakta betalningsarrangemang och de kostnader som tas ut för dem på det sätt som lagen förutsätter.

För förlängning av betalningstiden innan fordran förfaller till betalning får av konsumenten tas ut högst 5 euro, förutsatt att betalningstiden förlängs med minst 14 dagar. Det sammanlagda beloppet av de kostnader som tas ut av konsumenten för sådana åtgärder får dock inte överstiga 20 euro per år (KSL 7 kap. 17 b §).

Regleringen om kostnader för förlängning av betalningstiden trädde i kraft 1.9.2019. Efter att den trätt i kraft tillämpas regleringen på förlängning av betalningstiden även då kreditavtalet har gjorts innan regleringen trätt i kraft (RP 230/2018 rd, s. 24)

8 God kreditgivningssed

Kreditgivaren ska handla ansvarsfullt vid kreditgivningen (KSL 7 kap. 13 § 1 mom.).

Bestämmelserna om god kreditgivningssed tillämpas förutom på kreditgivarna även på kreditförmedlare med undantag av underpunkten om gäldenärens rådgivning och tillhandahållande av betalningsarrangemang. (KSL 7 kap. 13 § 3 mom.)

Det primära syftet med bestämmelsen om god kreditgivningssed är att förebygga otillbörliga förfaringssätt i kreditgivningen. Bestämmelsen framhäver också kreditgivarens skyldighet att handla öppet och ärligt vid kreditgivningen samt också i tillräcklig mån beakta konsumentens intresse och ekonomiska säkerhet.

Ansvaret sträcker sig till alla faser av kreditförhållandet, allt från marknadsföring till tecknande av kreditavtal och lösandet av eventuella problem. Bestämmelsen är en flexibel norm och kompletterar bestämmelserna i 2 och 3 kap. i konsumentskyddslagen samt övriga bestämmelser i 7 kap. (RP 24/2010 rd, s. 33)

När det gäller finansiella tjänster förutsätts dessutom att det vid utformningen eller genomförandet av gränssnitt på nätet inte används förfaranden som vilseleder eller manipulerar konsumenter eller på annat sätt snedvrider eller försämrar deras förmåga att fatta fria och välgrundade beslut. Det är i synnerhet förbjudet att näringsidkaren upprepade gånger begär att konsumenten ska göra ett val som denne redan har gjort eller att näringsidkaren för det svårare för konsumenten att säga upp avtalet än att ingå avtalet. (KSL 6 a kap. 18 a §)

8.1 Förfaranden som särskilt strider mot god kreditgivningssed vid marknadsföring av krediter

Bestämmelsen om god kreditgivningssed innehåller en förteckning över förfaranden som anses strida mot god kreditgivningssed. Det är inte fråga om en uttömmande förteckning, utan om vissa förfaranden som särskilt anses strida mot bestämmelsen. Förteckningen finns under 7 kap. 13 § 2 mom. 1 punkten i konsumentskyddslagen.

8.1.1 Kredittagning får inte förringas (underpunkt a)

Vid marknadsföring av krediten får kreditgivaren inte förringa allvaret i eller betydelsen av kredittagningen. Med förringande avses i synnerhet att kredittagningen i marknadsföringen presenteras som en bekymmersfri eller riskfri lösning på konsumentens penningbrist eller skuldproblem.

Med förringande avses också att kredittagningen presenteras som något vardagligt eller som en del av normala vardagsrutiner. (RP 218/2022 rd, s. 54)

Kreditgivaren handlade i strid med god kreditgivningssed genom att marknadsföra konsumentkrediter som ett sätt att finansiera förverkligandet av drömmar och genom att framställa kreditupptagning som något som hör till vardagen eller att det är normalt att finansiera vardagliga utgifter med kredit. (KKV/​432/​14.08.01.05/​2024)

Kreditförmedlaren handlade i strid med god kreditgivningssed genom att marknadsföra kredit som ett bra alternativ eller val för att finansiera till exempel förverkligandet av drömmar, dyra hobbyer, semesterresor eller en bättre livskvalitet. (KKV/​433/​14.08.01.05/​2024)

8.1.2 Kredittagning kan inte presenteras som en lösning på ekonomiska problem (underpunkt b)

Vid marknadsföringen av en kredit får kreditgivaren inte ge intryck av att kredittagning löser konsumentens ekonomiska problem eller minskar problemen eller andra negativa effekter som problemen ger upphov till.

Det är till exempel förbjudet att marknadsföra kredit för betalning av existerande skulder genom att skapa ett intryck av att de ekonomiska problemen för en konsument som sedan tidigare är skuldsatt löses eller minskar genom en ansökan om en ny kredit, eller att krediten skulle fungera som ett verktyg för hantering av ekonomin för en sådan konsument.

Man får inte heller framföra att stress eller andra bekymmer som beror på konsumentens ekonomiska problem minskar genom kredittagningen. Krediter kan således inte heller marknadsföras genom influerarmarknadsföring så att en influerare som agerar för kreditgivarens eller kreditförmedlarens räkning förklarar att krediten har underlättat de ekonomiska problemen.

Bestämmelsen inverkar dock inte på kreditgivarens skyldighet att förhålla sig ansvarsfullt till betalningsarrangemang och därför kan det i vissa situationer vara motiverat att upplysa en enskild konsument om t.ex. saneringslån. (RP 218/2022 rd, s. 54–55)

Kreditgivaren agerade i strid med god kreditgivningssed genom att marknadsföra kredittagning i sociala medier som ett sätt att hantera ekonomin och som ett spartips. (KKV/1422/14.08.01.05/2021)

Kreditförmedlaren handlade i strid med god kreditgivningssed genom att framställa i sin marknadsföring att kreditförmedlaren lugnar och att konsumenten kan säga adjö till dåligt sovna nätter genom att ansöka om eller ta en kredit. (KKV/​433/​14.08.01.05/​2024)

8.1.3 Kredit får inte utan grund påstås vara förmånligare än befintliga krediter (underpunkt c)

Vid marknadsföringen av krediten får kreditgivaren inte föra fram att krediten är förmånligare än konsumentens befintliga krediter, om påståendet är osant, vilseledande eller inte på annat sätt kan styrkas.

Bestämmelsen lämpar sig framför allt för situationer där man marknadsför omfinansiering av konsumentens befintliga krediter eller sammanslagning av lån.

Det är bland annat osant att i samband med låneförhandlingar framföra att krediten är förmånligare än konsumentens övriga krediter, även om det i själva verket inte stämmer. Det är till exempel vilseledande att i marknadsföringen av ett saneringslån lyfta fram hur liten den månatliga posten är jämfört med de månatliga posterna för konsumentens befintliga krediter utan att samtidigt föra fram att en ny kredit på grund av andra villkor för saneringslånet de facto kan bli dyrare för konsumenten än hans eller hennes tidigare krediter.

Ett påstående om att krediten är förmånligare kan vanligen inte ”på annat sätt styrkas” t.ex. när kreditgivaren inte vet på vilka villkor konsumentens tidigare krediter har beviljats. Detta gäller särskilt vid allmän marknadsföring. Således strider det mot bestämmelsen att bland annat i reklam uppmana konsumenten att byta sitt lån till ett förmånligare lån, byta kreditgivare och spara eller betala de dyra lånen med ett förmånligare lån.

Om kreditgivaren inte känner till på vilka villkor konsumentens tidigare krediter har beviljats, får kreditgivaren inte i marknadsföringen hänvisa till att krediten sannolikt eller i genomsnitt är förmånligare än konsumentens befintliga krediter.

Krediter får marknadsföras genom att uppmana konsumenten att konkurrensutsätta krediterna och utreda om krediten kan vara förmånligare än de tidigare krediterna. (RP 218/2022 rd, s. 55)

Kreditförmedlaren handlade i strid med god kreditgivningssed genom att i sin marknadsföring framställa det som att gäldenären sparar pengar genom att slå samman sina lån. (KKV/​433/​14.08.01.05/​2024)

8.1.4 Kredittagning kan inte påstås främja social framgång (underpunkt d)

Kredittagning får inte i marknadsföringen framföras främja konsumentens sociala framgång eller den sociala acceptansen av konsumenten. I marknadsföringen får man till exempel inte utnyttja en ung vuxens sociala osäkerhet genom att hävda att innehavet av något som man kunde skaffa sig på kredit gör den unga personen bättre än andra.

Det är också förbjudet i marknadsföringen att kombinera kredittagning med att konsumenten skulle ha bättre framgång i livet. Att presentera främjandet av social framgång och acceptans kan också vara indirekt till exempel så att man i influerarmarknadsföringen gör reklam för en viss livsstil och kopplar den till användningen av krediten. (RP 218/2022 rd, s. 55–56)

Kreditgivaren handlade i strid med god kreditgivningssed, eftersom det på dess webbplats framställdes för konsumenten som att även konsumenten kan förverkliga sina drömmar genom att ta lån, liksom många andra har gjort. Marknadsföringsbudskapet gav åtminstone indirekt intrycket att konsumenten, liksom andra, skulle kunna bli mer framgångsrik i livet och förverkliga sina drömmar genom att ta kredit. (KKV/​432/​14.08.01.05/​2024)

8.1.5 Det får inte ges intryck av att kredittagning leder till ökade ekonomiska resurser (underpunkt e)

Vid marknadsföringen av en kredit får kreditgivaren inte ge intryck av att kredittagning leder till ökade ekonomiska resurser, ersätter besparingar eller kan höja konsumentens levnadsstandard.

Förbjudet är exempelvis marknadsföring där kredittagningen uppges öka konsumentens disponibla resurser, även om det är klart att kreditavtalet medför skyldigheter för konsumenten. (RP 120/2025 rd, s. 103)

8.1.6 Outnyttjad kredit får inte påminnas om (underpunkt f)

Kreditgivaren får inte vid marknadsföring av krediten påminna konsumenten om en outnyttjad kredit, utom när konsumenten ansöker om en ny kredit hos en kreditgivare med vilken han eller hon redan har ett gällande avtalsförhållande. Det är således förbjudet att genom ett personligt meddelande påminna konsumenten om att ett visst belopp av den fortlöpande krediten inte har utnyttjats. (RP 218/2022 rd, s. 56)

8.1.7 Marknadsföring av krediter får inte kombineras med penningspelstjänster (underpunkt g)

Vid marknadsföringen av krediten får kreditgivaren inte kombinera användningen av krediten med penningspelstjänsterna så att det i marknadsföringen direkt konstateras eller låter förstås att krediten är tillgänglig för penningspelstjänster.

Kreditgivaren får inte heller rikta marknadsföringen av krediter till konsumenter som kan antas använda krediten för speltjänster, även om det vid marknadsföringen i sig inte hänvisas till speltjänster på något sätt. Det är till exempel förbjudet att marknadsföra krediter på platser eller webbplatser där speltjänster normalt används eller rikta marknadsföringen av krediter i sociala medier till konsumenter som är intresserade av penningspel. (RP 218/2022 rd, s. 56)

8.1.8 Kredit får inte marknadsföras till konsumenter med betalningssvårigheter (underpunkt h)

En kreditgivare får inte vid marknadsföring av en kredit rikta marknadsföringen till konsumenter som har en anteckning om betalningsstörning eller som annars kan antas ha svårigheter att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet på behörigt sätt.

Det är till exempel förbjudet med reklam där det framförs att en anteckning om betalningsstörning eller brist på regelbundna inkomster inte nödvändigtvis utgör ett hinder för att få kredit. Likaså kan krediten inte marknadsföras för återbetalning av obetalda krediter som har orsakat en anteckning om betalningsstörning.

Bestämmelsen skapar ingen grund för att behandla uppgifter om betalningsstörningar eller andra personuppgifter i marknadsföringssyfte för att säkerställa att marknadsföringen riktas till solventa konsumenter. (RP 218/2022 rd, sidan 56–57)

8.1.9 Marknadsföring av kredit får inte förringa betydelsen av obetalda krediter eller registeruppgifter i bedömningen av en kreditansökan (underpunkt i)

Vid marknadsföringen av en kredit får kreditgivaren inte föra fram att obetalda krediter eller uppgifter om krediter som förts in i register har liten eller ingen inverkan på bedömningen av en kreditansökan.

Med bedömning av kreditansökan avses beviljande av kredit överlag samt på vilka villkor konsumenten kan få krediten. Exempel på marknadsföring som strider mot god kreditgivningssed är marknadsföring där det sägs att en anteckning om betalningsstörning som konsumenten har inte påverkar beslutet om beviljande av krediten eller till exempel den kreditränta som erbjuds konsumenten. (RP 120/2025 rd, s. 104)

8.1.10 Marknadsföring av kredit får inte annars försämra konsumentens förmåga att överväga att ta kredit (underpunkt j)

Även andra förfaranden där marknadsföring tydligt bidrar till att försämra konsumentens förmåga att noggrant överväga att ta eller använda krediten strider mot god kreditgivningssed.

En kreditgivare som erbjöd fordonsfinansiering höjde räntan i sitt ursprungliga krediterbjudande när leveransen av det fordon som konsumenten hade köpt hos en bilhandlare försenades. Förfarandet stred mot god kreditgivningssed, eftersom en ensidig ändring av räntan och andra kreditvillkor mellan beställningen och leveransen av den vara som finansieras försämrar konsumentens möjligheter att noggrant överväga att ta eller använda krediten. (KKV/897/14.08.01.05/2023)

Till exempel är det förbjudet med marknadsföring där snabbheten att ansöka om eller få krediten framhävs. Det är viktigt att låntagaren kan överväga att låntagningen i lugn och ro utan osaklig påtryckning eller övertalning. Detsamma gäller användningen av en redan beviljad kredit (RP 218/2022 rd, s. 57).

Marknadsföring som betonar hur snabbt man kan ansöka om eller få kredit strider mot god kreditgivningssed. (KKV/​432/​14.08.01.05/​2024 ja KKV/​433/​14.08.01.05/​2024)

Huvudbudskapet i marknadsföringen av krediten ska vara den kredit som erbjuds och presentationen av den. Användningen av olika tilläggsförmåner såsom lotterier, pris och annat som ges på köpet i samband med marknadsföringen av krediter, så att tilläggsförmånerna spelar en viktig roll, ska anses vara förbjudna marknadsföringsmetoder (RP 24/2010 rd, s. 34).

Erbjudande av rabatt eller någon annan särskild förmån för konsumenten i omedelbart samband med betalningen av nyttigheten, om förmånen endast gäller dem som betalar med kredit, är också förbjudet. Som sådana direkta förmåner ska inte anses försäkringar som erbjuds konsumenten i samband med krediten, såsom rese- eller köpskyddsförsäkringar (RP 24/2010 rd, s. 34).

Om rabatt eller någon annan särskild förmån kan fås endast genom poäng som beviljas inom stamkundssystem eller på något annat motsvarande sätt och förmånen således inte erbjuds konsumenten direkt, ska systemen inte i sig anses strida mot god kreditgivningssed (RP 24/2010 rd, s. 34).

8.2 Marknadsföring av rådgivningstjänster

Med rådgivningstjänster avses i 7 kap. i konsumentskyddslagen tillhandahållande av personligt anpassade rekommendationer till en konsument avseende en konsumentkredit (KSL 7 kap. 7 § punkt 8)

Med tanke på definitionen av rådgivningstjänster är det väsentligt att konsumenten i anslutning till kreditavtalet ges en personlig rekommendation om beslutsfattandet som inte är en del av kreditgivningsprocessen eller kreditförmedlingsverksamheten. Det faktum att rådgivningstjänster inte i sig är en del av kreditgivningsprocessen eller kreditförmedlingsverksamheten innebär dock inte att sådana rekommendationer som leder till att kredit beviljas inte kan betraktas som rådgivningstjänster i den mening som anges i definitionen. (RP 120/2025 rd, s. 97)

Med rådgivningstjänster avses inte sådana åtgärder som kan anses sedvanliga, såsom presentation av kreditgivarens produkter, kartläggning av kundernas behov, marknadsföring eller uppfyllande av i lag angiven informationsskyldighet eller skyldighet att tillhandahålla tillräckliga förklaringar. (RP 120/2025 rd, s. 97-98)

Det strider mot god kreditgivningssed att vid tillhandahållandet av rådgivningstjänster marknadsföra dem på ett sådant sätt att marknadsföringen bidrar till att fördunkla konsumentens förståelse för att det är fråga om en tjänst som är fristående från kreditgivningen. (RP 120/2025 rd, s. 104)

Det strider mot god kreditgivningssed att till exempel marknadsföra en rådgivningstjänst som en tjänst som ingår i kreditgivningen. (RP 120/2025 rd, s. 104)

8.3 Beviljande av kredit får inte dominera marknadsföringen av en annan nyttighet

Det strider mot god kreditgivningssed att använda kreditgivningen som ett huvudsakligt argument vid marknadsföringen av andra konsumtionsnyttigheter (KSL 7 kap. 13 § 2 mom. punkt 2, RP 24/2010 rd, s. 34).

Marknadsdomstolen har i sitt beslut MD:1988:6 som meddelats med stöd av 7 kap. i KSL förbjudit en näringsidkare att marknadsföra bilar så att den kredit som erbjuds för att köpa bilarna utgör huvudbudskapet i marknadsföringen. Endast bilarnas namn hade nämnts i en tidningsannons och radioreklam för de marknadsförda bilarna. Reklamens övriga innehåll gällde den kredit som erbjöds och dess villkor.

8.4 Förbud mot avgiftsbelagd meddelande- och telefontjänst

Det strider mot god kreditgivningssed att kreditgivaren eller kreditförmedlaren använder sms-tjänster, mms-tjänster eller andra motsvarande kommunikationstjänster mot extra avgift vid beviljande av kredit eller vid annan kommunikation i anslutning till kreditförhållandet (KSL 7 kap. 13 § 2 mom. punkt 3, RP 78/2012 rd, s. 18).

Förbudet innebär att man inte får ta ut avgifter av konsumenten för en låneansökan som gjorts per textmeddelande eller för ett bekräftelsemeddelande om beviljande av lån eller för åtgärder som vidtas under kreditförhållandets gång, såsom beviljande av borgen eller framskjutande av förfallodagen. (RP 78/2012 rd, s. 18).

När ansökan om borgen för konsumentkrediter hade förutsatt användning av en sms-tjänst mot extra avgift var det fråga om en textmeddelandetjänst som förbjuds i 7 kap. 13 § 2 mom. 3 punkten i konsumentskyddslagen (HD:2019:8, MD:8/20).

Kommunikation per sms strider inte i sig mot god kreditgivningssed, förutsatt att det inte tas ut någon extra avgift av konsumenten (RP 78/2012 rd, s. 18).

Vid telefonkommunikation som gäller ett avtal som ingåtts får konsumenten inte heller debiteras kostnader som överstiger taxan i konsumentens anslutningsavtal. Konsumenten har rätt att få ersättning av näringsidkaren för de telefonkostnader som överstigit taxan i konsumentens anslutningsavtal (KSL 2 kap. 14 §).

8.5 Man får inte ta ut avgifter för ansökan om kredit

Det strider mot god kreditgivningssed att ta ut avgifter av konsumenten för ansökan om kredit innan kreditavtalet ingås. (KSL 7 kap. 13 § 2 mom. punkt 3 a)

Det strider mot bestämmelsen att ta ut en avgift för behandlingen av kreditansökan innan ett kreditavtal ingås eller också när ett kreditavtal sist och slutligen inte ingås. (RP 120/2025 rd, s. 102)

8.6 Kredit får inte marknadsföras på sådana villkor att kreditkostnaderna överstiger kapitalbeloppet

Det strider mot god kreditgivningssed att göra reklam för krediten på sådana villkor att kreditkostnaderna vid engångskrediter kan överstiga kapitalbeloppet eller vid fortlöpande krediter det kreditbelopp som konsumenten vid respektive tidpunkt har utnyttjat. (KSL 7 kap. 13 § 2 mom. punkt 4)

Enligt bestämmelsen är det förbjudet att göra reklam för krediter med t.ex. en så liten amorteringspost eller en så lång lånetid att kreditkostnaderna på de villkor som anges i reklamen vid engångskrediter blir större än kapitalet eller vid fortlöpande krediter större än det kreditbelopp som konsumenten vid respektive tidpunkt har utnyttjat. (RP 218/2022 rd, s. 57)

8.7 Konsumenten ska garanteras tillräckligt med information på ett tydligt sätt

I bestämmelsen om god kreditgivningssed kompletteras även den informationsskyldighet som ställs på kreditgivaren på andra ställen i konsumentskyddslagen. God kreditgivningssed betonar kreditgivarens ansvar för att konsumenten får tillräckligt med information som stöd för sitt beslutsfattande (RP 24/2010 rd, s. 34).

Kreditgivaren ska ge konsumenten en sådan tillräcklig och klar utredning som gör det möjligt att bedöma inte bara vilket av de kreditalternativ som kreditgivaren tillhandahåller som passar konsumenten bäst, utan också om konsumenten över huvud taget kan klara återbetalningen av krediten på ett ändamålsenligt sätt (RP 24/2010 rd, s. 34).

Kreditgivaren ska innan kreditavtalet tecknas utöver utredningar om krediten ge konsumenten tillräckliga och klara utredningar om de kompletterande tjänster som erbjuds i samband med krediten, t.ex. låneskyddsförsäkringar. Bindningsförfaranden är dock som sådana förbjudna enligt 7 kap. 13 a § i konsumentskyddslagen (RP 77/2016 rd, s. 47–48). I 7 kap. 13 b § föreskrivs under vilka förutsättningar man kan kräva att en konsument har en försäkring som är knuten till kreditavtalet.

Det är inte alltid tillräckligt att enbart ge konsumenten standardiserad information. Vid behov ska kreditgivaren för konsumenten också förklara kreditens centrala villkor och egenskaper, kreditens eventuella särskilda följder för konsumenten och följderna av att konsumenten försummar sina betalningar. En förklaring behöver ges i synnerhet när konsumenten begär om det eller då näringsidkaren själv upptäcker att konsumenten uppenbarligen inte har förstått kreditvillkoren eller naturen eller innebörden av dessa. Förklaringen kan ges muntligen, skriftligen eller elektroniskt, förutsatt att det görs i det mest ändamålsenliga skedet av kreditansökningsprocessen (RP 24/2010 rd, s. 34–35).

Kreditgivaren ska också beakta bedömningen av konsumentens kreditvärdighet och eventuellt särskilt informationsbehov som framkommit på basis av det. (Unionens domstols avgörande i mål C-449/13).

8.8 Rådgivning för gäldenären och ansvarsfullt förhållningssätt till betalningsarrangemang

I händelse av försenad betalning ska kreditgivaren ge konsumenten information och råd för att förhindra att betalningssvårigheter uppstår eller förvärras och information om hur situationer med betalningsoförmåga kan skötas. (KSL 7 kap. 13 § 2 mom. punkt 6) I praktiken kan detta göras till exempel i samband med en skriftlig betalningspåminnelse (RP 24/2010 rd, s. 35).

God kreditgivningssed förutsätter också att kreditgivaren tillhandahåller konsumenten skäliga betalningsarrangemang för främjande av återbetalningen av krediten, om tillhandahållandet av arrangemangen med hänsyn till konsumentens återbetalningsförmåga och andra omständigheter kan anses ändamålsenligt. (KSL 7 kap. 13 § 2 mom. punkt 6)

Dessa betalningsarrangemang är bland annat

  • överenskommelse om en ny förfallodag
  • minskade månatliga kreditposter
  • förlängning av lånetiden
  • överenskommelse om amorteringsfria perioder
  • sänkning av ränta eller andra kostnader
  • andra ändringar av villkor i kreditavtalet som gör det möjligt att undvika att verkställighets- och insolvensförfaranden inleds.

Tillhandahållandet av betalningsarrangemang ska dock också omfatta de möjligheter till förlikning och eftergifter som ingår i utsökningsförfarandet och andra insolvensförfaranden till den del kreditgivaren kan påverka dem. (RP 208/2024 rd, s. 60)

Kreditgivaren ska tillhandahålla betalningsarrangemang om det kan anses lämpligt med hänsyn till konsumentens återbetalningsförmåga och övriga omständigheter. Vid bedömningen ska hänsyn tas till bland annat konsumentens individuella omständigheter, såsom konsumentens intressen och rättigheter, förmåga att återbetala krediten och behov vad gäller att täcka levnadskostnader. (RP 207/2024 rd, s. 57)

Om tillhandahållandet av betalningsarrangemang inte anses lämpligt med hänsyn till konsumentens återbetalningsförmåga och andra omständigheter, behöver betalningsarrangemang inte erbjudas. En sådan situation kan föreligga till exempel när det är klart att konsumenten inte kommer att betala krediten tillbaka eller när konsumenten inte svarar på kreditgivarens erbjudande inom en skälig tid. Med undantag för motiverade fall behöver betalningsarrangemang inte heller erbjudas konsumenten upprepade gånger, men kreditgivaren ska från fall till fall bedöma om betalningsarrangemang är ändamålsenliga med beaktande av varje enskild konsuments individuella situation. (RP 208/2024 rd, s. 60)

Bestämmelser om kreditgivarens skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet i samband med betalningsarrangemang finns i KSL 7 kap. 14 § 2 mom.

Maximibeloppet för kostnader för förlängning av betalningstiden begränsas i KSL 7 kap. 17 b §, när förlängningen av betalningstiden görs innan fordran förfaller till betalning.

Även vid indrivning av fordringar ska förhållningssättet till betalningsarrangemang vara ansvarsfullt. Information som ges om påföljderna av en underlåten betalning eller om andra omständigheter av betydelse för gäldenären ska vara riktiga, relevanta och sanningsenliga (4 § i lagen om indrivning av fordringar).

När fordran har förfallit till betalning får kostnader för förlängning av betalningstiden eller andra indrivningsåtgärder tas ut av konsumenten högst till de maximibelopp som fastställs i lagen om indrivning av fordringar.

8.9 Aggressiva förfaranden strider mot god kreditgivningssed

2 kap. 9 § i konsumentskyddslagen innehåller ett uttryckligt förbud att använda aggressiva förfaranden vid marknadsföring och i kundrelationen. Som aggressiva förfaranden kan anses förfaranden som försämrar konsumentens möjligheter att använda sig av sina rättigheter enligt avtal eller lag samt förekomsten av hot om att vidta åtgärder som inte är tillåtna enligt lag. Påtryckning kan ta sig uttryck t.ex. i att det är svårt eller t.o.m. omöjligt att kontakta näringsidkaren för reklamation efter att avtalet ingåtts (RP 32/2008 rd, s. 27). Aggressiva förfaranden strider också mot god kreditgivningssed (KSL 7 kap. 13 §). Dessutom strider aggressiva förfaranden mot god indrivningssed (4 § i lagen om indrivning av fordringar).

Konsumentombudsmannen har ansett att kreditgivaren vid indrivningen av en separat avgift för utredningar som konsumenten begärt och som hänför sig till de grundläggande frågorna i kreditförhållandet har försämrat konsumentens möjligheter att utöva de rättigheter som grundar sig på detta avtal eller på lag och agerat i strid med god kreditgivningssed. (KKV/​841/​14.08.01.05/​2022)

9 Förbud mot bindningsförfarande

Ett villkor för ett kreditanbud får inte vara att konsumenten också ingår ett avtal om någon annan finansiell tjänst eller tjänst av annat slag eller ett finansiellt instrument som erbjuds av kreditgivaren själv eller av någon annan näringsidkare på grundval av ett avtal eller annat arrangemang med kreditgivaren (bindningsförfarande). (KSL 7 kap. 13 a §) (RP 77/2016 rd, s. 47)

Enligt kreditinstitutslagen får ett kreditinstitut inte i sin verksamhet använda ett avtalsvillkor om förvärv eller bruk av produkter som faller utanför kreditinstitutets verksamhetsområde, om detta, enligt en helhetsbedömning, ur kundens synvinkel på ett osakligt sätt påverkar kundens kreditmöjligheter, ett avtals giltighetstid eller övriga avtalsvillkor eller om kundens rätt att ingå avtal med någon annan näringsidkare begränsas (kreditinstitutslagen 15 kap. 3 § 1 mom.).

I 7 kap. 13 b § i konsumentskyddslagen föreskrivs under vilka förutsättningar man kan kräva att en konsument har en försäkring som är knuten till kreditavtalet.

10 Kreditförmedlarens skyldigheter

Med kreditförmedlare avses en annan näringsidkare än kreditgivaren som mot ersättning presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter eller som på annat sätt bistår konsumenter vid ingåendet av kreditavtal eller som ingår kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning. (KSL 7 kap. 7 §)

Definitionen av kreditförmedlare är bred och omfattar också kreditförmedlare som har förmedling som bisyssla. Begreppet ersättning är också brett i definitionen, och med begreppet avses både ersättning i pengar och ersättning som överenskommits som andra ekonomiska förmåner. I definitionen avgränsas inte från vem och när en sådan ersättning ska komma. (RP 120/2025 rd, s. 94)

Definitionen av kreditförmedlare omfattar:

  • att presentera eller erbjuda kreditavtal till konsumenter.
    • Sådan verksamhet är till exempel att presentera kreditgivares kreditutbud till konsumenter eller att hänvisa konsumenter till att ingå kreditavtal.
  • att på annat sätt bistå konsumenter vid ingåendet av kreditavtal.
    • Med detta avses förberedelser i anslutning till kreditavtalet eller andra administrativa åtgärder som föregår ingåendet av avtalet. Sådana förberedelser eller andra administrativa åtgärder som föregår ingåendet av avtalet omfattar bland annat situationer där näringsidkaren i syfte att ansöka om kredit förmedlar konsumentens uppgifter till en kreditgivare eller en annan kreditförmedlare, erbjuder kreditansökan på sina egna webbsidor och förmedlar konsumentens kreditansökan till kreditgivaren eller på konsumentens vägnar begär kreditanbud av kreditgivare.
  • att ingå kreditavtal med en konsument för en kreditgivares räkning.

Om näringsidkaren endast direkt eller indirekt introducerar konsumenten till kreditgivaren, ska näringsidkaren på denna grund ännu inte betraktas som en sådan kreditförmedlare som avses i definitionen. (RP 120/2025 rd, s. 97)

Det är till exempel inte fråga om kreditförmedling i en situation där en säljare eller tjänsteleverantör betalar ersättning till kreditgivaren för att kunna erbjuda olika betalningssätt i sin näthandel, även om dessa betalningssätt inbegriper en konsumentkredit som kreditgivaren erbjuder. (RP 120/2025 rd, s. 97)

En central skyldighet som kreditförmedlaren ska uppfylla är att ange information som ges i reklam för konsumentkrediter. Om räntan för krediten, någon annan sifferuppgift som beskriver kostnaderna för krediten eller någon annan information om villkoren i kreditavtalet framgår av marknadsföringen, ska det av reklamen i detta fall framgå alla uppgifter i KSL 7 kap. 8 § 1 mom. som anges ovan i punkt 2.2.

Ett företag som erbjuder tjänster för jämförelse och konkurrensutsättning av krediter ska i sin reklam, när krediterbjudanden presenteras, lämna all information som krävs enligt 7 kap. 8 § i konsumentskyddslagen på ett klart, väl synligt och koncist sätt.  Dessutom måste de kunna bevisa påståenden om att konsumenten via tjänsten kan få en kredit till ett förmånligare pris och om de besparingar som utlovats till konsumenten. Man får inte heller ge en bild av omfattningen av jämförelsen i tjänsten som inte motsvarar verkligheten. (KKV/920/14.08.01.05/2018, KKV/918/14.08.01.05/2018 och KKV/​1423/​14.08.01.05/​2021)

Kreditförmedlaren ska iaktta KSL 7 kap. 8–11 § och 11 a § gällande skyldigheterna att lämna information i reklam för krediter och innan ett kreditavtal ingås samt 13 § om god kreditgivningssed.

Vid saluföring av en specificerad konsumentkredit till ett bestämt pris ska även kreditgivaren och en eventuell kreditförmedlare framgå (KSL 2 kap. 8 §).

Dessutom ska en kreditförmedlare i sin marknadsföring informera om sin behörighet att förmedla konsumentkrediter, särskilt om uppgiften sköts som ombud för en eller flera angivna kreditgivare eller som oberoende kreditförmedlare (KSL 7 kap. 48 §).

Kreditförmedlaren ska vid marknadsföring av konsumentkrediter säkerställa att det är klart för konsumenten för vems räkning krediterna marknadsförs och kreditförmedlaren får inte vilseleda konsumenten i fråga om vilka företag konsumenten uträttar sina ärenden med. (KKV/1149/14.08.01.05/2020)

11 Skyldigheter för dem som har kreditförmedling som bisyssla

Med personer med kreditförmedling som bisyssla avses försäljare eller tjänsteleverantörer som fungerar som kreditförmedlare enbart vid sidan av sitt huvudsakliga arbete. Sådana är till exempel möbel- eller bilförsäljare som arbetar för finansieringsbolags räkning.

Alla bestämmelser gällande informationsskyldighet ålägger inte direkt dem som har kreditförmedling som bisyssla. Vad som föreskrivs i KSL 9–11 och 11 a § om kreditförmedlarens skyldighet att lämna information till konsumenten gäller inte dem som har kreditförmedling som bisyssla, d.v.s. de behöver till exempel inte tillhandahålla konsumenten standardiserad europeisk konsumentkreditinformation. (KSL  7 kap. 12 §).

Trots att de som har kreditförmedling som bisyssla inte har någon lagbestämd informationsskyldighet, kan kreditgivaren och kreditförmedlaren om de så önskar komma överens om att konsumenten får den information som förutsätts enligt lagen av kreditförmedlaren i stället för av kreditgivaren. Kreditgivaren har dock i sista hand skyldighet att säkerställa att konsumenten får all den lagbestämda informationen från de som har kreditförmedling som bisyssla både i marknadsföringen och vid ingående av avtal (RP 24/2010 rd, s. 32-33).

Även en indrivningsbyrå kan i vissa situationer betraktas som kreditförmedlare (EU-domstolens avgörande C-127/15).

12 Skyldigheter för förmedlare av person-till-person-lån

Med person-till -person-lån avses kredit som förmedlas från en näringsidkare till konsumenten, som beviljas av någon annan än en professionell kreditgivare. De som förmedlar person-till-person-lån ska säkerställa att bestämmelserna om konsumentkrediter i konsumentskyddslagen uppfylls.

I praktiken tillämpas, med undantag för KSL 7 kap. 16 a § alla samma bestämmelser på de som förmedlar person-till-person-lån som på kreditgivare (KSL 7 kap. 1 § 3 mom.).

En gäldenär som tagit ett person-till-person-lån får samma skydd mot höga dröjsmålsräntor och indrivningskostnader vid försenad betalning som en gäldenär som tagit annan konsumentkredit. (räntelag 4 §, lag om indrivning av fordringar 10 §)